Ja, det har ju både varit intervjuer med elevkårsordförande “ordf” och med FS, båda två viktiga organ på skolan. Men vi har glömt ett väldigt viktigt organ. Viktor Rydberg Gymnasium Djursholms Skoltidining, mer känt som VRGDT. Faktum är att VRGDT hör till skolans största föreningar med våra 200 medlemmar. Med anledning av detta tänkte jag tillägna en intervju med VRGDTs chefredaktör (jag). Vem är bättre att berätta om mig om inte jag själv?
Det är alltså jag, Astrid Olsson, som är chefredaktör för VRGDT. Om jag själv får bestämma kallar jag mig hellre chef. Om elevkårsordförande kallas för “ordf” (eller är det fortfarande en grej?!), då tycker jag att jag kan få bli kallad för chef. Hybris? Jag skulle vilja kalla det för att vara stolt och stå för det jag gör. Jag är verkligen stolt över varje artikel som publiceras på VRGDT, för jag har i princip lagt ner min själ i den för att den ska kunna publiceras. Så ja, jag tycker att jag är en chef för jag är den som ser till att tidningen rullar.
Men vem är jag förutom min titel?
Jag tänkte börja med att berätta om min VRG-tid. På första skoldagen var jag såklart sen. Bra första intryck Astrid. Klassen jag hamnade i hette Na16a och jag älskade den. Ettan på VRG var verkligen kul. Det var i ettan jag gick med i VRGDT och insåg att det kunde vara kul att skriva, tack vare en rolig och inspirerande redaktion samt chefredaktör. Efter ettan bar det av mot USA och Washington D.C. Mitt USA-år är det bästa som har hänt mig och jag ångrar inte en sekund att jag åkte iväg. Det första jag säger till folk är att jag har varit på utbytesår i USA, dels för att det är en viktig del av mig, men även för att jag vill att folk ska veta att jag är 97:a, inte 98:a. Ja, det här med ålder är viktigt för mig.
När jag kom tillbaka från USA började jag i Na17b. Under vintern med “Defying Gravity” från världens bästa musikal Wicked i hörlurarna valde jag att gå inriktningen natur-sam. Adjö fysik! Med facit på hand kan jag säga att tvåan var väldigt rolig; roliga kurser med bra lärare och nya kompisar. Trean, däremot: inte lika kul. Jag kan meddela att den hittills inte alls varit så “chill” som mina 97-kompisar uttalat sig om. Långt ifrån. Vi lämnar trean och provångesten samt vad-ska-jag-göra-efter-studenten-ångesten.
Nu till de obligatoriska intressen och fritidsaktivitetsfrågorna. Jag tävlingssimmade i drygt tio år och har dessutom spelat tvärflöjt i tio år. Annars älskar jag kultur, med betoningen på ett icke- snobbigt sätt. Jag älskar dans och sång. Har absolut ingen talang för någon ut av dessa, men det hindrar mig inte precis från att kolla på youtube-videos med folk som kan det. Kolla in den här eller den här koreografin av WillDaBeast Adams, han är grym. Om det är några som kan sjunga så är det Carly Rose Sonenclar och Mery Cleyton. Även om jag är konfirmerad så uttalar jag mig inte för att vara troende, men dessa kvinnor är på riktigt välsignade. Det är inte möjligt att ha så bra röster. Favoritregissören är utan tvekan Woody Allen. Hans dialoger är alltid lika roliga, känner på något vis igen mig i de där snurriga replikerna. Är en snurrig person, eller i varje fall rörig. Har på senare tid börjat lyssna väldigt mycket på musik. Ens musikstil reflekterar ens personlighet, och det tycker jag min gör. Jag lyssnar verkligen på allt. För att rada upp ett antal favoriter: Rolling Stones, Jimi Hendrix, The Brothers Johnson, Earth Wind & Fire, Adrian Modiggård, Dirty Loops, First Aid Kit och Nina Simone. Som person anpassar jag mig lätt efter min omgivning, och det ser jag inte som en svaghet eller nackdel. Som jag brukar säga: du har inte bara en sida, olika människor tillåter dig att släppa fram olika sidor av dig själv.
Vanligaste förutfattade meningen folk har om mig är att jag lyssnar på Håkan Hellström? Är inget större fan och planerar inte att bli ett heller inom närmsta framtiden. Folk blir dessutom förvånade när jag berättar om mitt stora modeintresse, lägger rätt mycket pengar på diverse modetidningar. Det kan däremot vara förståeligt, hör väl inte precis till de som tar ut svängarna eller “klär upp” mig till skolan. Anledningen: är mästarnas mästare på att prokastinera. Detta tas tyvärr ut på antalet sovtimmar, vilket leder till att det finns för lite tid på morgonen. Lever lite efter “allt eller inget”. Detta gäller det mesta; kan gå en dag utan att äta, men när jag väl äter så finns det inget stopp. Antingen så svarar jag på direkten på diverse sociala medier, eller så tar det typ en vecka. När jag väl pluggar, då pluggar jag. Ja, ni förstår.
Allra viktigast är nog familjen med mina två storasyrror. Mina syrror är mina absolut bästa vänner, jag kan göra allt med dem och har alltid kul med dem. Jag tycker alltid det är svårt att hitta kompisar som gillar att göra samma saker som jag. Med mina syrror är detta aldrig ett problem, för vi har samma intressen men ändå inte. Jag vet inte hur många som jag känner som faktiskt skulle tycka om att kolla på Woody Allen-filmer eller gå på särskilda konserter och utställningar. En till sak: mina syrror är mina förebilder och kommer alltid vara det. De är hårt arbetande, intelligenta och självständiga individer som vågar gå sin egen väg. Precis motsatsen till vad jag är. Kanske därför vi passar så bra ihop. När jag inte är på min pessimistiska sida brukar jag säga att det behövs kaosartade människor för att det ska kunna finnas strukturerade människor.
Väl mött,
Chefen