Mystiken kring den gamla samskolan

“Det åldriga slottet ruvar på minnenas skumma gull, dess grånande mur är brusten, dess festsal av vemod full.”

Femtio meter från gymnasiets relativt nybyggda lokaler reser sig gamla samskolan präktigt över marken. Det är lite av en gåta, historian som sträcker sig längst korridorerna och de ekande trapphusen. Hemligheterna tisslas och tasslas under taklamporna och skratten från dåtidens studerande varar stilla kvar i varje sal, kryphål och trappuppgång. Vilka har suttit i klassrummen och strövat i korridorerna innan oss? Grävs samskolans hemligheter upp finner man en historia som skiljer sig stort från vår egen. Relationen med lärarna, lektionerna och livet utöver skolan tycks präglas av andra normer och beslut. Mystiken kring samskolan har länge varit begravd under de föråldrade stentrapporna men nu besvaras de frågor vars förklaring syntes vara evigt borta.

***

I skrifter om samskolan beskrivs den som tinget vilket gav ”samhällskroppen en själ”. För folket i det gamla Djursholm var ”plugget” av största betydelse, redan när den startades i Djursholms slott 1891 med endast tjugosju elever. Skolan växte med åren och tillslut fann medborgarna elever bärandes på sina egna skolbänkar mot samskolan. Antalet elever blev för stort för att studierna skulle kunna fortsätta på slottet, något som många anser är början på berättelsen om samskolan i sin ”moderna” form.

1900-talet var ett av krigens största sekel vilket resulterade i att förorter i Stockholm blev isolerade från de större städerna, inte mindre Djursholm. Gunilla Sandgren och Sonja Borelius var både studerande i den tidiga samskolan och beskriver livet som en student under krigets period. ”Det var bra sammanhållning mellan eleverna, alla höll ihop eftersom det var isolerat under kriget” Berättar Sonja. Alla kände alla, eller åtminstone kände till alla, något som formade stämningen på skolan något enormt.

Samhället under den tiden var en mer sammansluten länk. Men själva skolan var hårdare i många aspekter. Lärarna var högutbildade professorer och lektorer som krävde stor respekt av samtliga elever. De akademiska titlarna ingav stor aktning och läraryrket ansågs nobelt, dock sträckte sig klyftan mellan lärare och elever mil längre än vad det idag ses i de moderna skolorna. ”Avståndet var kolossalt stort” beskriver Gunilla Sandgren och hon lägger till: ”Vissa var man rädda för men så har det varit på senare tid också”. Även om lärarna tidvis ses som skräckinjagande figurer instämmer både Sonja och Gunilla att de uppskattade de flesta av sina lärare och att de var en bra nyckel till undervisningen. De var hårdare, men omtyckta av många elever.

Lärarna var en aning strängare då än vad de är på dagens samskola, även lektionerna skiljer sig en del från dagens upplägg. Då var det skola på lördagar, skrivningar på måndagar och start klockan 8 med morgonbön. Många anser att skolan har blivit latare, andra betydligt bättre. Förr tycktes skolarbetet ta över livet på ett helt annat plan än idag. ”Halva lektionen var det läxförhör och andra halvan var genomgång av nästa läxa” säger Sonja något lättsamt. Det var hårt arbete och precis som nu, press att leverera. En likhet som dåtidens skola har med dagens är samarbete eleverna emellan. Sonja beskriver att de brukade gå promenader tillsammans för att hjälpa varandra med läxläsningen och för att förbereda inför måndagens skrivning. Något som eleverna idag använder sig av, promenad delen kanske är något uteslutet, men samarbetet stannar densamma.

Även om det var mycket skolarbete var eleverna fast beslutna om att unna sig något prestations-brytande under helgerna. Trots att det är svårt att tro för nutidens ungdomar var den äldre generationen lika fartfyllda som dagens elever. Danser och fester var en stor del av helgens aktiviteter även för de gamla sam-eleverna. Gunilla och Sonja talar om hemma festerna som hölls varje helg, det bidrog till en gemenskap och samhörighet mellan eleverna och var något alla ville ta del av. ”Vi gjorde våra egna smörgåsar hemma och satte dem bak på pakethållaren” berättar Gunilla. ”När vi kom till värdens hus la man upp allt på ett bord, det blev mycket mat tillslut”. Stora skillnaden måste vara (sorgligt nog att erkänna) att det på den tiden inte ens var på tal om alkohol, festligheterna utmärktes av dans, musik och gemenskap. Trots tuffare skolgång än vad dagens tonåringar tvingas genomlida förgylldes livet med livade aktiviteter.

Än idag ligger samskolan stilla, orörd och erhåller samma stolthet och prakt som när eleverna för första gången lyfte sina skolbänkar till de tomma salarna. Det är fortfarande lite av ett mysterium, det som har skett i samskolans rum och hörn men de ekande trapphusen står fortfarande kvar. En historia som skiljer sig från vår egen men är grundpelarna för den skola som vi valt att ta del av, här i samskolans lokaler. Vi klappar på ekdörrarna och genast förs vi in i de dova salarna, fyllda med skratt, slit och minnen från dåtiden. Mystiken kring samskolan kommer ständigt leva kvar.