Vardagshjälten
Av: Ian Wallgren
Sakta, med fullständig aktsamhet, förde jag en andra kopp, bräddfull med kaffe till munnen. Då jag redan snavat vid ingången och stött stortån i ytterdörrens tröskel var det således inte passande att tillika få den alldeles nytvättade skjortan våt. Dessutom var det kanske inte heller läge att få ytterligare en servitris att brista ut i gråt. Emellertid kan ju faktiskt inte jag rå för att det var hennes första dag på jobbet, hon borde väl för guds skull ändå kunna tillreda en kopp kaffe utan att det skummar över! Övriga kunders hätska blickar tydde på annat. Men jag var inte den enda på caféet som attraherade blickar. In i lokalen trädde en kort, fast bastant, utländsk kvinna. Liksom för mig själv bara några minuter tidigare, skapade den alldeles oproportionerligt höga dörrtröskeln problem även för henne. Det måste minst sagt gjort ont med tanke på att hon dessutom snubblade över de tre, fyra isiga filtarna hon hade virat runt midjan. Men det fanns ingen tid för henne att ömka sig. Den lilla plastkoppen skulle göra sitt. Av de ynka mynt som låg däri klingade det skarpt genom hela salen när hon med upprepade rörelser skakade om den. Vid det här laget hade den unga servitrisen slutat gråta. Nu var det inte längre en enda kotte på caféet som stirrade på mig. Varvet runt gick kvinnan, med koppen lika tomt skramlande som när hon kom. Plötsligt, som en genuin reaktion, reste sig hennes mungipor och de alldeles för oborstade tänder som hon faktiskt hade visades tydligt. Blickarna runt om i salen var återigen centrerade på mig, men nu inte längre lika hätska. Nöjd och lite generad stoppade jag tillbaka portmonnän i fickan och gick ut i vinterkylan från den skenheliga församlingen. Denna gång utan att slå foten i dörrtröskeln.