Frågorna på numrets lärarintervju är jobbigare än någonsin. Det gäller både för oss som ställer dem och för det stackars läraroffren som ska svara. Den här gången intervjuar vi Markus Fransson, också känd som ”Snygg-Markus”. Något nervösa satte vi igång intervjun och kom därifrån med tips på vilken bar man ska hänga på – så länge man inte har något emot att stöta på Markus, alltså. Vi fick även reda på vilka manliga lärare som passar in på epiteten “dataspelsnörd” respektive “Stureplans-stekare.” Det uppstod dessutom ett något stelt ögonblick när vi var tvungna att själva berätta för Markus att hans smeknamn är ”Snygg-Markus”…
Vad gör du när du inte jobbar?
Jag försöker umgås med vänner. Jag är ju ny i stan så därför prioriterar jag att träffa nytt folk, fortsätter den 28-åriga smålänningen. Han berättar att han kommer från en liten byhåla mitt i skogen med 3 000 invånare och dialekten gör sig i den stunden särskilt tydlig.
Var har du flyttat och med vem? Fisk, katt, tjej, hund? (notera hur vår smidige chefredaktör fick in tjej lite gömt där i mitten).
Jag bor själv i en etta vid Kristineberg på Kungsholmen. Jag har en liten balkong och schyst utsikt.
Skulle du kalla dig en typisk VRG-elev då du gick i gymnasiet?
Alltså jag var ju ambitiös, och satsade på det jag tyckte var intressant. Dock hade jag inte lika tydliga mål efter studenten, vilket gjorde att jag inte hade lika tydliga betygsmål som många har här. Jag tog det som det kom och var mer inriktad på det sociala, säger Markus och tillägger snabbt att det inte är festande han syftar på. Här på VRG börjar ni ju festa redan på eftermiddagarna, fortsätter Markus med ett leende.
Vi går rakt på sak, vad händer egentligen i lärarrummet?
Jag har ju hamnat i ett rum med Roger, Kim, Gattberg och Markus Andersson så vi har en ganska grabbig stämning. (Tydligen kommer de även in på skvaller om elever då och då…)
Vad menas med grabbig stämning?
Kim och Björn kör ju en del dataspel. Om man jämför med förra terminen då jag satt med bland annat Anna-Klara och Emma så saknar jag Emma som var som en mamma för mig. Nu har jag ingen ”pappa” utan man får klara sig mer själv. Det är inte lika mycket snack om hemmet och vad man gör utanför skolan, säger han och ger en bild av ”ska-vi-ta-en-bärs?”-män som har svårt att visa känslor.
Vad är det konstigaste du upplevt på VRG?
Det var faktiskt andra veckan jag jobbade och hade en naturtrea för första gången. Jag trodde att vi började halv nio. När jag kommer dit i god tid kvart över åtta märker jag att nästan hela klassen är där. ”Oj, vad seriösa de är”, tänkte jag. Jag förberedde mig för lektionen men när jag kollade på klockan var hon bara tjugo över. Jag försökte spendera de sista tio minuterna genom att snacka med elever och anstränga mig för att se upptagen ut. Alla satt väldigt tysta och det var lite konstig stämning. Sen slutar lektionen tio minuter tidigare än jag trodde och det visar sig att vi hade börjat tjugo över i stället för halv. I tio minuter väntade de alltså på att jag skulle sätta igång och ingen sa något.
Har du någon piercing eller tatuering?
När Markus svarar nej frågar vår finkänsliga chefredaktör ”lovar du?”, varpå vi får svaret: Nej jag har faktiskt ingen. Jag har övervägt tatuering men det känns som en för stor grej att sätta någon på kroppen. Sen är det så vanligt nuförtiden så det skulle inte kännas särskilt speciellt.
Om du skulle göra en, hur skulle den se ut?
Enkla figurer, inte en typisk ”tattoo”. Jag har ju inte tillräckligt stora överarmar för att sätta den där men underarmen kanske.
När grät du senast?
Det var ganska nyligen faktiskt, i helgen, säger Markus och vi börjar förbereda oss på hur vi ska hantera när han öppnar sitt hjärta. Jag var på ett kalas, eller en fest, rättar sig Markus. Han som hostade festen (notera hur Markus väger upp att han sa kalas i stället för fest) kommer runt och börjar bjuda på korv. Jag ville gärna ha korv, det kändes som att det var läge. Men min korv var väldigt stark så det kom mycket tårar. Så det var senast jag grät. Annars så… Nej, vi får nöja oss där, säger Markus och vi märker att vi gått miste om en smaskig historia.
Du sa att du var på en fest, var hittar man dig en vanlig fredagskväll?
Då försöker jag hänga med vänner som jag vill prioritera. Det gör jag antingen hemma, sitter och käkar och dricker gott, eller ute på en bar vilket är vanligast. Vi har gått till Scandic på Vasagatan några gånger.
Så du är ingen Stureplans-stekare?
Nej, jag klubbar inte så mycket. Om jag skulle gå på klubb någon gång så skulle det nog bli Södra Teatern. När Markus ser att vi sitter som två frågetecken så han lägger till att den ligger vid Mose Backe. Jag har kikat förbi där några gånger, säger Markus drömmande. Nej, White… vad hette det? Är inte riktigt min grej. Den enda Stureplans-killen jag känner är väl Aree. Han är en stekare, trots att han bor i Farsta. Markus lägger till något om player och förstår inte vilken information han just gav oss.
Hänger du med några lärare på fritiden?
Nej, inte än så länge. Målet är att jag och Markus Andersson ska börja hänga lite nu när vi bor nära varandra. Aree och jag har träffats några gånger men inte på Stureplan utan i mina delar av stan.
Vad är en genuin Markus-grej?
Jag har en tendens att glömma mycket saker och kan vara lite disträ ibland. Jag glömde min nyckel häromdagen på skolan så jag fick slagga hos en polare i stället, säger Markus och ger oss en bild av en lärare som kommer till skolan i samma kläder två dagar i rad.
Det finns ett smeknamn på dig i skolan, är du medveten om det – helt ärligt?
Nej, bland lärarna har jag ju många namn. Kärt barn… börjar Markus men avbryter sig själv. Bland annat Fralle, Frassy och Franny. Det är framför allt Gabbi och Emma som hittar på namn. Men bland eleverna vet jag inget smeknamn.
Svaret lämnar oss med en pinsam tystnad, för att göra saken värre fortsätter vi med frågan ”vilket är det bästa sättet att ragga på dig?”.
Oj, vad ska man svara på det? Man ska väl vara sig själv och vara en intressant människa.
Vad är det galnaste du gjort?
Jag var på Fiji med min brorsa och surfade själv i alldeles för stora vågor. Annars är jag inte så ”wild and crazy”.
Precis innan vi går kommer smeknamnet upp igen och vi tvingas berätta att det är ”Snygg-Markus”. Det har man hört förut men inte i skolan, skämtar Markus men lägger sen till ”vad ska vi kalla den andra Markus då?”.
Vi går därifrån nöjda med vår värdefulla inside-information. Frågan är vem som blir skoltidningens nästa offer?
Mikaela Jeansson
mika.jean-2013@live.vrg.se
Foto: Amanda Heydari på redaktionen
Fotorättigheter tillhör redaktionen på VRGDT.