Innan vi klev in genom dörren som ledde ned till en slags källare hade vi höga förväntningar. Kanske skulle vi inte förvandlas till Shakira på mindre än en timme, men humöret var på topp. Väl inne möttes vi av orientalisk musik som dånade ur högtalarna, det spelades musik med rytmer som genast fick en att vilja dansa med. Vi bytte snabbt om och gick in i en spegelsal, där slog det oss vad lättklädda de flesta var, de flesta magdansöserna var klädda i något som såg ut som nätkroppsstrumpor vilka täckte väldigt lite.

 

 

Uppradade, glada och redo satte vi igång. Passet inleddes med uppvärmning och snabbt insåg vi vilken otrolig kroppskontroll som behövs. Att känna till exakt vilka muskler man ska spänna för att få den perfekta rörelsen tar sannerligen tid att lära sig, det krävs därför troligen år av träning för att behärska denna dansstil! Så fort uppvärmningen var slut roterade vi och bytte rader så att alla skulle få chansen att stå längst fram. Gradvis fick vi lära oss olika steg som vi i slutet satte ihop till en koreografi.  När vi slängde med håret i takt med musiken kom ändå den där härliga känslan fram – man kunde inte annat än tro sig dansa i Shakrias musikvideo. Troligen såg vi inte kloka ut, men det var det sannerligen värt! Tiden bara flög förbi och innan vi visste ordet av så var lektionen slut.

 

Förväntningarna var som sagt höga, miljöombytet var maximalt men samtidigt kändes det som att något saknades. Kanske var det musiken som inte kändes tillräckligt hip, eller alla gamla tanter i nätkroppsstrumpor eller så är det helt enkelt så att man måste inse att övning ger färdighet och det är först när man kommit över en viss tröskel som dansstilen verkligen uppskattas.

 Amanda Heydari
aman.heyd-2013@djh.vrg.se

Louise Wibom
Loui.wibo-2013@djh.vrg.se