Det är lördagskväll och jag sitter förkyld i TV-soffan. Tvåan visar en dokumentär om undergroundmusik i Kalifornien. Vad dokumentären handlar om exakt är svårt att avgöra, då den är helt befriad från en röd tråd. Jag fortsätter att kolla ändå, för jag har ju ändå inget bättre för mig. Eller?
”Oj! Det ska tydligen vara jättemycket stjärnfall nu i natt!” ropar mamma från rummet intill.
Jag hoppar upp från soffan, slänger på mig jackan, knölar ner fötterna i tofflorna och springer ut på altanen. Det här får jag ju inte missa!
Med min vanliga (o)tur är det förstås rejält molnigt. Jag ser inte en enda stjärna! Ljuset från de många gatlyktorna och julbelysningen i grannskapet gör ju inte saken bättre. Men jag vägrar ge upp! Envist lutar jag huvudet bakåt och stirrar upp mot himlen. Jag anar några blinkande prickar och färgglada sträck genom molnen, men det är nog bara mina ögon som spelar mig ett spratt.
Medan jag står och spanar efter stjärnfall och känner hur värken i nacken blir allt mer påtaglig vandrar mina tankar iväg. Den 23:e december varje år brukar min pappa, mina systrar och jag åka in till Skeppsbron för att se världens högsta julgran. Granens officiella namn är Kinneviksgranen, men hemma hos mig är den mer känd som Stenbecksgranen. Egentligen gör vi inget speciellt; vi åker in till stan, parkerar bilen precis vid granen och tittar upp. That’s it. Det låter säkert jättekonstigt att åka in till stan en kall vinterkväll bara för att få nackspärr, men av någon anledning har denna lilla tradition blivit en självklarhet i min familjs julfirande. Enligt mig är turen in till Stenbecksgranen det bästa med julen. Jag tror det har att göra med lugnet. Det är verkligen helt knäpptyst på Skeppsbron klockan elva kvällen före julafton. Vardagsstressen och alla måsten är helt plötsligt på milsavstånd. Man glömmer bort hur mycket man har slitit, samt hur mycket slit man har kvar för att få julen att gå ihop när man ser den stora stjärnan på Stenbecksgranens topp. Man finner julfrid där, helt enkelt.
Äntligen spricker molntäcket upp! Och vad är det jag ser? Ett stjärnfall! Snabbt som ögat önskar jag mig något i tysthet innan jag masar mig in i mitt rum för att sova och drömma om den 23:e december.
Skribent: Boel Olsson
Bild: Holger.Ellgaard (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons