Det här är den bästa tiden på året, enligt mig. Och jag menar faktiskt inte jul, utan Lucia. Det är en dag som är till för lussekatter, pepparkakor, tända ljus, Lucia-specialen på SVTs Julkalender, och en liten lugn stund i stormen av prov och inlämningar. Förra året var jag på utbytesår i USA och fick inte vara med på det klassiska luciafirandet på VRG. Nu när corona har satt en käpp i hjulet för det klassiska firandet av Lucia på VRG vill jag dela med mig av en historia om en annan annorlunda Lucia, för att ändå sprida lite luciastämning, och uppmuntra till att vara lite spontan i jul!
Skolan jag gick på förra året var ett internat, så traditionen var att anordna flera dagar av julfirande tillsammans innan alla skulle åka hem till sina familjer. Julceremonin i skolans kapell råkade falla på den 13 december. Tydligen var det tradition för nya internationella elever att presentera om en jultradition från sitt land, och min halvsvenska engelsklärare frågade mig då om jag ville presentera om Lucia. I början av mitt utbytesår hade jag valt att säga ja till allt, så jag började genast tänka igenom vad jag skulle säga i min presentation. I några sekunder efter att jag tackat ja kände jag mig stolt över att få presentera om en svensk tradition, men sedan sjönk mitt hjärta då jag kom på att jag faktiskt inte kan sjunga, och att jag absolut inte kan sjunga framför flera hundra människor. Min engelskalärare, som såg mitt ansiktsuttryck sekunderna efter att jag tackat ja till förslaget, kollade mig djupt i ögonen, log och sade, “you know what to do”. I den stunden av ångest på vägen till nästa lektion var jag oviss om att detta skulle vara något av det bästa jag någonsin tackat ja till.
Vidare till ceremonin. Min engelsklärare hade samma morgon rotat fram sin mammas gamla Lucia-skrud, som råkade va ungefär tre decimeter kort och i tungt, grovt linne. Det såg verkligen inte bra ut, men det var i alla fall något. Min tröst va att amerikanerna ändå inte hade någon referens. Min kompis Janet, som bodde en tid i Sverige när hon va liten, var mitt hjälpmedel under framträdandet. Hon hade gjort upp en mästerlig plan för framträdandet, och det första hon gjorde var att springa bakom kapellet och stänga av strömmen så att hela byggnaden blev mörk.
Med ens lade sig tystnaden som en våg genom kapellet. Jag tände LED-ljusen i min plastiga luciakrona som jag hade beställt från Amazon och började gå igenom kapellet, sjungande “Natten gå tunga fjät”. Någonstans längst bak i rummet hörde man någon flämta till på sådär dramatiskt vis. Håll i åtanke att jag för övrigt inte kan hålla en ton, men jag svär att den här gången lät det lite mindre som att dra naglarna över svarta tavlan – främst tack vare en massa övande med min rumskompis. Det enda ljuset i hela rummet kom från min krona, och jag tror chocken av mörkret, och det okända språket, fick även de tjattrigase eleverna att tystna. Den generella uppfattningen av Amerikaner är att de är notoriskt dåliga på att respektera andra länders kulturer och sådant de inte förstår, men trots att de inte kunde begripa något av det som pågick lades det ändå ett slags lugn i kapellet. En varm och avslappnad atmosfär byggdes i rummet, och i denna korta stund kändes det som att vi nästan var i Sverige.
Även om jag inte kan sjunga särskilt väl, och min ljuskrona var i hårdplast, tror jag ändå att jag på något sätt lyckades ge eleverna på min skola ett litet smakprov av den där känslan man får på Lucia. Ni vet, den känslan man får av att tyst tassa in till vardagsrummet på luciamorgonen och sätta på luciakören på TV. Eller kanske att sätta sig ned efter ett hektiskt julbak och äta årets första lussebulle. Eller att gå och nynna på luciasångerna påväg till skolan. Vad nu än era traditioner är, så känner ni ju till känslan.
Både jag och Janet fick kvarsittning varje fredagkväll i tre veckor för att ha riskerat att starta en brand i det där 200 år gamla kapellet genom att stänga av alla strömkopplingar samtidigt. Firandet var en av de bästa stunderna på hela mitt år, och ett sätt för mig att gå utanför min “comfort zone.” Därför vill jag nu uppmana alla att våga lite nu i jul! Prova något nytt, säg som du känner till någon speciell, och ha lite mod under dessa svåra tider. Tro mig, du kommer inte ångra dig.