Att eleverna börjar räkna ner dagarna till sommarlovet måste vara ett av de första vårtecknen, plötsligt går det efter vinterns långa och outhärdliga slit finna optimism i skolsalarna. Treorna har genomgång om mösspåtagning och studentbalen, tvåorna och ettorna börjar diskutera planerna inför sommaren.
Verkligheten har slagit oss, snart är det över, snart kan vi lämna skolans lokaler för att spendera dagens soligaste timmar där vi helst vill vara. För många av oss har det här året (trots alla underbara stunder) varit allt annat än en dans på rosor, det är en sådan oerhört skör tråd vi balanserar på. Vi ska ha vårt sociala liv, vi ska ha toppbetygen, vi ska vara allt annat än medelmåttiga i precis allt. Men snart är allt slut och då kan vi lyfta bort den 70 kilos vikt som tyngt ner våra axlar hela läsåret, snart är det enbart vi som bestämmer över morgondagen. Att många av oss sätter stora krav på sig själva är ingenting nytt, jag skulle nog säga att det är ett faktum. Det har funkat så länge att tänka ”Jag satsar allt nu, sen är det sommarlov, då kan jag vila” och jag vet att åtminstone jag tänkt i de banorna varje dag sedan sportlovet. Men för oss som inte är treor kommer det ta 10 veckor och sen är vi tillbaka i skolan igen, och då undrar jag: Är det verkligen bara att fortsätta, sätta på de där 70 kilona igen och förvänta sig att man är lika rutinerad som man var innan ledigheten?
Alla dessa krav påverkar oss både positivt och negativt men framför allt är det de positiva aspekterna en flitig och duktig elev definieras av. Den duktiga eleven kämpar hårdare, utvecklas snabbare och resultatet blir en konstant utmaning av den egna kapaciteten, den driftiga eleven siktar mot månen och landar där. Utan dessa krav skulle standarden på undervisningen kanske sett annorlunda ut, därför är jag till stor del väldigt tacksam för den nivån vi pushas till att konstant ligga på. Dock kan denna underliggande press också påverka oss negativt och kanske till och med få oss att tänja på gränserna till sådan grad att det inte längre är accepterat att misslyckas, att medelmåttighet är något fult.
Det är en tråkig företeelse, men ibland kan betygshetsen och stressen vara som i Youtube-videon ”MVG barn och dess lögner” där lilla bloggen på ett komiskt sätt beskriver hur olika elever reagerar när de får tillbaka ett prov. Många av oss har säkert fått kommentaren; ”Men det är ju skitbra, vännen! Ett VG är verkligen hur bra som helst” av några snälla kompisar som vill hålla den optimistiska andan uppe. Fast egentligen duger inte ett VG, det duger verkligen inte. Vi är motiverade, jättebra! Däremot är jag rädd för att stressen och pressen bryter ned många av oss. Jag kan inte räkna de gånger en kompis kommit fram och sagt ”Jag bröt ihop igår, det är så jävla mycket i skolan”. Vissa skippar träningar, sover dåligt under nätterna och till vilken nytta? Nästa år kommer mer än hälften av oss än en gång sätta sig på den eviga bergochdalbanan som är omöjlig att kliva av. Kraven har många fördelar som jag inte skulle byta ut mot något i världen, men hur kan vi motverka de sidor som enbart slår undan fötterna på oss?
Jag påstår inte att man ska kämpa mindre och sluta sträva efter det betyg man vill ha. Däremot kan det vara en bra idé att tillåta sig själv göra en mindre satsning. Vi alla har att vinna på att minska kravet på MVG Inte viljan att få högsta betyget utan kravet. En ändrad inställning kan vara en stor skillnad som kan få fler elever att vara mer optimistiska, även om sommarlovet inte väntar runt hörnet. Man kan vinna mycket på att uttrycket ”Ett VG är ju hur bra som helst” blir mer av en verklig uppfattning än en tröstande kommentar. Vem vet? Kanske blir 70 kilos tunga vikten lite lättare att bära när vi efter lovet kommer tillbaka.
Theresia Eriksson
Chefredaktör