Ett halvår in i historians då största krig, första världskriget, föreslog påven Benedictus XV ett eldupphör i äran av julen. Ett förslag både den brittisk-franska samt tyska sidan fnös åt.
Trots detta kunde soldaterna på julafton blicka över ingenmansland genom natten och se upptända julgranar och vinkande cigaretter. Brittiska veteraner vittnar om hur de hörde tyskarna sjunga “Stille Nacht” (Stilla natt), vilket beskrevs som en av de mest minnesvärda stunderna i deras liv. Vid gryningen hade de fejdande sidorna börjat växla rop: “You no shoot, we no shoot!”, “Mary christmas!”.
Under dagen lämnade soldaterna skyttegravarna och gick över ingenmansland för att möta varandra. De delade historier och familje bilder hemifrån. Vissa började till och med spela fotboll med sidan som tidigare varit avhumaniserad. Under julen var de bröder, människor i samma båt. Allt detta för att några dagar senare bli beordrade att utsätta varandra för den terrorn som var första världskriget.
Eldupphöret under jul uppskattades inte av högre befäl och kom aldrig att upprepas igen.
Det är viktigt att komma ihåg att när dessa soldater sändes iväg i juli 1914 hade de en romantiserad bild av ett krig som förväntades vara över till jul. Verkligheten krossade snabbt dessa förhoppningar, och många insåg att de skulle behöva kämpa i flera jular framöver.
Händelsen belyser hur onödigt och absurt kriget faktiskt var. När soldater från båda sidorna firar jul tillsammans kan man fråga sig varför länderna krigar. Från ett lite mer positivt perspektiv visar det också på hur stark gemenskap julen kan skapa. Du kommer inte skriva historia för att du sänker garden under julen, men du kommer få en bättre tillvaro, på samma sätt som soldaterna.
Av: Jacob W. Örnfeldt