Kurderna är världens största landlösa folk. I det tidigare Osmanska riket så fanns en mängd olika folkgrupper som hölls ihop av den muslimska identiteten. När de nationalistiska tankarna började spridas under tidigt 1900-tal så skapades mer och mer stridigheter internt. Efter första världskrigets slut så hade även riket splittrats upp. Kurderna var en av de många folkgrupper som krävde självständighet och ett eget landområde vilket de även fick av de europeiska stormakterna som arrangerade splittringen av länderna. Stora delar av Turkiet skulle bli uppdelat mellan Frankrike, Grekland och Armenien. Turkiska nationalister satte stopp för det här och skapade ett enat Turkiet 1923. Med detta så tog de även över kurdiska områden. Kurderna var nu utspridda över 4 olika stater vilket lade grunden för de uppkommande konflikterna.
I. Syriska Kurdistan (väst) även kallat Rojava
II. Iranska Kurdistan (öst) även kallat Rojhelat
III. Irakiska Kurdistan (söder) även kallat Bashur
IV. Turkiska Kurdistan (norr) även kallat Bakur
I denna text kommer det göras en avgränsning som innebär att rapporten främst kommer fokusera på kurderna i Turkiet. Exempel på kurder från Syrien, Irak och Iran kommer fortfarande att ske då saker är sammanhängande men artikeln hade blivit för stor om inte avgränsning gjorts.
IV. Turkiska Kurdistan, Bakur
Efter att Turkiet grundades av de turkiska nationalisterna gjorde kurderna uppror. Under de kommande åren slogs upproret ner hårt. Därefter införde regeringen en hårdhänt assimilationspolitik som innebar förtryck mot kurderna genom att förbjuda utövandet av deras språk i offentliga sammanhang, ort och personnamn byttes mot turkiska och ingen undervisning på kurdiska i skolan. Man fick inte ens säga att kurder fanns i landet utan man skulle säga att det var “bergsturkar”. Det var först på 1980-talet då den dåvarande presidenten Turgut Özal talade öppet om kurder. Att han själv var kurd var ingen större förvåning men att prata om kurderna som ett folkslag väckte stor uppmärksamhet. 1978 hade Abdullah Öcalan skapat Kurdistans arbetarparti (PKK). Med stöd från Sovjetunionen ville de upprätta en kommunistisk kurdisk stat i Turkiet. Konflikten ledde 1978 till ett inbördeskrig som varade ända fram till 1999. Kriget hade skördat 42 000 människor varav 7 000 var turkiska soldater, tvångsförflyttade 1 000 000 kurder från 7 000 byar utöver Turkiet och gjort att sydöstra Turkiet blivit ännu fattigare. Kriget avslutades med tillfånga tagningen av Öcalan som dömdes till döden men skonades med livstids fängelse. Med tiden lättade politiker upp situationen med kurderna och 1991 fick man även publicera tidningar och böcker på kurdiska. 1999 ansökte Turkiet om medlemskap i Europeiska Unionen (EU) där EU krävde ökade rättigheter för kurderna för medlemskap. 2002 kom Recep Tayyip Erdogan till makten med sitt parti AKP (rättvise och utvecklingspartiet) som 2 år senare att helt göra det lagligt för kurdiska att sändas i radio och tv. Öcalan såg detta som ett problem möjligtvis för att han själv var rädd för att förlora röster till partiet och tog upp kampen och bröt därmed vapenvilan från 1999. PKK, som blivit terrorstämplat av USA och EU efter 11 september 2001, hade nu skapat en ny turkisk nationalism våg men president Erdogan menar fortfarande att skiftet skulle göras demokratiskt. Stridigheterna fortsatte sporadiskt och 2007 skapades DTP som Öcalan hade stort inflytande i. Kurdiska partier hade tidigare varit olagliga men nu fanns DTP i parlamentet. 2009 ville Erdogan öppna en konversation med kurderna men DTP blev förbjudet samma år för deras nära relation med PKK och BDP skapades i dess namn. Relationen mellan kurder och Erdogan förbättrades och förbättrades och 2012 inledde Erdogan och Öcalan en konversation. Därmed drevs det igenom lagar som gjorde att kurder exempelvis hade rätt till sitt eget språk i domstolar. 2014 gav man också personer som pratade med PKK straffrihet. Man pratade nu om kurderna och ett par kunde kalla deras barn för Kürdistan vilket tydde på att fred var nära. I Syrien skedde ett inbördeskrig med IS på offensiven. Oroligheter skapades när regeringen inte tog aktivt motstånd mot IS men lugn återkom snabbt. Erdogan som blivit president förlorade sin absoluta majoritet till det nya HDP som ersatt BDP och började därmed gå till anfall mot dem. Droppen var när 32 kurder dog i ett attentat av IS på kurdisk mark. Regeringen beskylldes för att ha tillåtit IS på kurdisk mark och oroligheter skedde runt om hela landet. Därmed föll också freds processerna sönder. AKP fick i nästa val majoritet men kunde inte själva ändra författningen. Samtidigt minskade stödet för HDP. Statens tryck mot kurder intensifierades. 10 000-tals civila flydde och terrorattentatet skakade landet. Efter ett misslyckat kuppförsök 2016 anklagades PKK. Det ledde i sin tur att kurdiska medier försvann nästintill och nu finns det bara 3 tv kanaler av 552 st och endast en nyhetstidning kurdiska och den ges bara ut veckovis, skolor stängdes och 1478 politiker har gripits av HDP. Turkiet har även gjort flera militära operationer för att förinta kurdiska gerilla arméer i norra Syrien där de vill skapa en “fri zon”. I den zonen fanns den tidigare amerikanska armén som stödde kurderna i kampen mot ISIS men den är nu tillbakakallad. Ett annat uttalat land som stödjer kurder är Israel som vill se Kurdistan som ett land.
Konsekvenser
Totalt sett har konflikten skördat minst 6561 personer sedan juli 2015. Det här är alltså minst som konflikten skördat och mörkertalet är troligtvis mycket högre än så. Av de döda så består de av 611 civila men den stora majoriteten är PKK-soldater.
Det har kommit ut rapporter om att flera mänskliga rättigheter blivit brutna. Ett exempel är att turkisk militär har utsatt kurder för tortyr och utomrättsliga mord. Beskjutningen i befolkade områden har ödelagt stora områden och fördrivit hundratusentals personer som består främst av kurder. Den historiska kärnan Diyarbakir har nästan blivit helt förstörd. I skolan måste även barn svära in sig varje morgon oavsett etnicitet och svära in sig som att man är “turk, ärlig och hårt arbetande”.
Allt som allt så är Turkiet ett oroligt land där konflikter mellan de olika styrkorna är del av mångas vardag. Tusentals har dött och städer jämnats med marken. Det här har i sin tur skapat misstro mellan de olika folkgrupperna. Ekonomin har även tagit ett slag då bruttonationalprodukten kunnat vara så mycket som 14% högre.
Orsak
Konflikten grundar sig i ett etniskt bråk mellan kurder och turkar. Konflikten har nu eskalerat och nu är makt och prestige även en del av bilden då Turkiet varken vill förlora delar av sitt land eller förlora makt som skulle göra att Turkiet skulle se svagt ut. Konflikten kan förklaras genom teorierna i internationella relationer. Realismen förklarar orsaken till att Kurdistan inte har någon makt i situationen är för att de inte är en stat och därmed ingen viktig aktör. På grund av att de inte är en stat så besitter de inte samma våldskapital och utgör därmed inget hot. Vissa realister skulle kunna anse att PKK ändå besitter en form av makt då de har ett stort våldskapital men de flesta skulle inte göra det. Realister förklarar på samma sätt skapandet av deras landlöshet som kurdernas egna görande eftersom de själva inte kämpade emot tillräckligt under upplösandet av Osmanska riket. En annan viktig teori är liberalism som följer den demokratiska fredsteorin. Med det menas att länderna som tog ansvar för uppdelningen misslyckades göra alla de nya länderna till demokratier. Liberaler menar på att demokratier aldrig gått in i en väpnad konflikt mot varandra och om det nu skulle vara demokratier i Mellanöstern så skulle kurderna på ett lättare sätt kunna samtala om situationen. FN har även misslyckats i ett senare skede då de inte hjälpt kurder att uppnå grundläggande rättigheter.
Inriktningen konstruktivism betonar snarare att det är idéer, normer och kulturella faktorer som hjälper oss att förstå internationella organisationer. Med det menas att det inte bara handlar om makt och sociala intressen utan också sammandrabbningen mellan två folk som orsakat konflikten. I detta fall appliceras det genom att betona betydelsen i historien mellan turkar och kurder. Den första anledningen i fientligheten Turkiet framhåller mot kurderna är på grund av den nära relation kurderna har med västvärlden med Israel inräknat. AKP har motsatt sig västvärlden på senaste och omdefinierat den turkiska nationalismen där man anser att all västerländskt är främmande och ett hot. Det förklaras även med faktumet att normen och idén i Turkiet har förändrats sedan 2012-2014 när fredsavtalen inleddes och att idén nu för Erdogan är att visa hat mot kurderna. Vissa konstruktivister skulle även anse att faktumet att Erdogan inte vill ge kurderna egen autonomi är på grund av de sociala normerna som betyder att han måste bevara sin prestige och därmed kan han inte vika ner sig.
Lösning
Det finns två huvudsakliga lösningar till Kurdistan–Turkiet problemet. Enstatslösning eller tvåstatslösning.
Tvåstatslösning skulle innebära att det skulle skapas två stater utifrån Turkiet som vi har idag: Turkiet och Kurdistan. Lösningen skulle innebära att de två olika folkgrupperna, kurder och turkar, skulle få ett eget territorium att bestämma över. Många anser att det är en självklarhet att världens största landlösa folkgrupp ska få ett eget land. Som tidigare benämnts så har kurderna blivit förtryckta både historiskt men också i nuläget i Turkiet. Många benämner de fortfarande som “bergsturkar” och det finns en stor fientlighet mot dem. Erdogan har fängslat ett flertal kurdiska politiker, tagit bort kurder från viktiga poster samt tagit bort parti efter parti för sin egen vinning. Han har stängt skolor och gripit ett flertal lärare. I och med detta anses det självklart att kurderna ska få sitt eget land och undslippa detta förtryck, som även stöds av exempelvis Israel, men frågan är mer komplicerad än så. Kurderna har fortsatt att utvandra under denna 100 årsperiod från deras sydöstra område och nu bor ca ⅔ av den 15 miljoner stora befolkningen i västra Turkiet (se bilaga 2). Att nu avgöra vad som tillhör Kurdistan är en alldeles för svår fråga och skulle troligtvis skapa ännu mer problem och leda till uppkommande konflikter. Ett exempel på detta är Indien-Pakistan konflikten som i grund och botten startade med att uppdelningen inte var tillräckligt tydlig vilket i sin tur lett till ett flertal krig. Konflikten mellan Indien och Pakistan är fortsatt pågående. Då realister inte anser att kurderna är en viktig aktör i konflikten så inser de därmed att det enda sättet för de att ha någonting att säga till om är genom att bli en egen stat.
Enstatslösning, som är den lösning som jag tycker passar bäst, skulle innebära att Turkiet istället skulle införa regler och lagar för att skydda kurdernas rättigheter. Då tvåstatslösning istället syns mer som en utopi för kurder som aldrig skulle kunna hända med tanke på kurdernas koppling till väst och Irak, Irans, Turkiets och Syriens aktiva avtagande från den tanken så ses en enstatslösning som mer realistisk. Den här lösningen stöds även av PKK som har gått från att vilja bilda en egen stat till att bara vilja få sina rättigheter uppfyllda. Andra länder som stödjer detta är USA och FN. FN stödjer inte enstatslösning i sig men de stödjer ökade rättigheter för kurder men inte att de ska få ett eget land. Kontra andra konflikter såsom Israel-Palestina konflikten så ses ofta inte en enstatslösning som det rätta alternativet. En stor skillnad mellan dessa två konflikter är att grupperna i Turkiet-Kurdistan konflikten har samma religion vilket inte skapar samma problem gällande lagar och så sker inte diskrimineringen av kurder så apartheidliknande som de gör av palestinier. Nackdelen med den här lösningen är att den inte garanterar att kurder får det bättre ställt eftersom de inte har total kontroll över sitt eget område och regler. Min proposition däremot menar att kurdiska områden skulle få mer autonomi över sin egen region som i Irak exempelvis. Regionen tillhör fortfarande Turkiet men det finns en viss autonomi för medborgarna i regionen. I och med detta så löser man samma problem som i en tvåstatslösning förutom att kurder inte har totalt självstyre som den turkiska regeringen nog aldrig skulle gå med på.
Realister menar på att det här även är ett bra tillvägagångssätt att slutföra fred med PKK. Då realister inte anser att PKK besitter någon egentlig makt så förstår de fortfarande innebörden i säkerhet och maktbalans i regionen. Således förstår de innebörden i att erkänna kurdernas rättigheter för att i sin tur skapa fred i regionen. Med samma tankesätt fördömer de också tvåstatslösningen då en tvåstatslösning snarare innebär mer osäkerhet i området då närliggande länder inte vill se Kurdistan som land. På samma sätt som vissa realister tycker att ökad makt för kurderna är bra så fördömer också många realister en ökad kurdisk makt som i sin tur rubbar maktbalansen.
Hur ska man då genomföra detta?
Först och främst måste den turkiska regeringen gå med på att vilja förändras. Även om de inte direkt gått ut och sagt det så har de visat sin åsikt indirekt med hjälp av deras handlingar. Det har visats tydligt då inga förändringar gjorts av Erdogan trots löften om förändringar och genom att regeringen har återupptagit och intensifierat förtrycket mot kurder i Turkiet. Det finns olika sätt att ge incitament eller tvinga Erdogan och AKP att förändra den förlegade konstitutionen från 1982 och därmed öppna förhandlingar mellan regeringen och kurderna för att slutligen avsluta inskränkandet av kurdernas rättigheter.
De liberala institutionerna har misslyckats att stoppa förtrycket mot kurderna tidigare trots medlidandet de visade stundtals för kurderna. Ur ett liberalistiskt synsätt så är det viktigt att vi fortsätter att ta nytta av dessa institutioner för att pressa den turkiska regeringen. Det kan göras med antingen ge iväg en “morot eller piska”. Det skulle då innebära att de internationella aktörerna såsom FN och EU antingen ger Turkiet fördelar eller nackdelar om de följer/inte följer de framlagda kraven. Internationella aktörer kan även ta på sig rollen som fredsmäklare mellan de olika parterna och skapa utrymme för dialog och förhandlingar. Utöver det uppmuntrar även liberaler inrikes-opposition genom att civilsamhället och andra kurdiska partier ska sätta press på regeringen och rösta för en förändring. Då Turkiet har ett val redan den 14 maj 2023 så kan en förändring ske inom en kort framtid.
Ur ett konstruktivistiskt perspektiv är det viktigt att återuppbygga tilliten mellan kurder och turkar. En stor del av invånarna i Turkiet vill se ett slut på konflikten vilket visas dels med hjälp av mätningar inför det turkiska valet. Anledningen till att Erdogan inte har majoritet kanske inte helt är på grund av kurdernas ställning men det är fortfarande en av anledningarna till att AKP inte har majoritet. Den bristande pressfriheten som finns i landet bidrar till att de olika folken inte förstår det stöd som finns för ökade rättigheter för kurderna från båda sidorna. Turkarna vill få slut på oroligheterna och kurderna vill för en gångs skull bli respekterade. Ledningen i Turkiet och i PKK måste klargöra tydliga visioner för fred och ta de svåra beslut som krävs för att själva uppnå långsiktigt välbefinnande för sina folk. För att ytterligare pressa regeringen kan man länder runt om i världen göra som man gjorde med Sydafrika under apartheidtiden. Under denna period förbjöd man att delta i de olympiska spelen förrän de tagit bort deras apartheidlagar. Det här är ett tydligt konstruktivistiskt tillvägagångssätt som man kan återapplicera på Turkiet för att ändra värderingar och normer i det internationella samfundet.
Om FN och de andra aktörerna lyckas med att få Turkiet positiva till att erkänna kurdernas rättigheter, vad ska då göras? Man måste förändra lagarna och kulturen i landet så att den kurdiska kulturen och språket jämställs med det turkiska. Innan man ens börjar förhandla med kurderna bör vapenvila ingås med PKK. Kurder säger själva att hela problemet går att lösa på en vecka om endast Öcalan blir friad. Därmed bör Öcalan och andra kurder som blivit tillfångatagna frias för att visa regeringens ställning och sin goda vilja emot en förändring. Om detta händer så kan man därefter ingå i en förhandling om utökade rättigheter för kurder.
Av
Hugo Ericson