Nu har det gått några dagar sedan vi satte oss på tåget mot Östberga för att kämpa oss igenom de allra sista uppgifterna. De flesta har nog vi det här laget helt ställt om sig till ett välförtjänt ”jullovsmode”… eller? Är det inte lite motsägelsefullt att svensk skola som utger sig vara religiöst obunden fortfarande uppkallar skolloven efter kristna högtider? Är det inte dags att skrota gamla benämningar och kalla lovet mellan höst- och vårtermin för vinterlov?
I min inledande krönika till årets julkalender skrev jag om julens förmåga att dominera december. Sett ur ett historiskt perspektiv är det i och för sig inte konstigt; kristendomen introducerades till Sverige kring 800-talet, och därmed har kristna traditioner som jul haft tid att bli en naturlig del av det svenska samhället. Med detta sagt är det ändå dags att låta andra högtider utan kristen koppling få komma fram i ljuset. Dagens Sverige är inte samma land som 800-talets Sverige, och vårt språkbruk behövs anpassas därefter. Ett sätt att göra detta på är att just ersätta ordet ”jullov” med ”vinterlov”. Till skillnad från ”jul” är ”vinter” ett neutralt ord utan religiös laddning, och passar därför kanske bättre att användas i skolsammanhang.
På många håll i USA är det redan väletablerat att uppkalla skolledigheter efter årstider istället för religiösa firanden. Jag minns själv från mitt utbytesår i Maine, som ligger i nordöstra USA, att det aldrig någonsin var tal om att gå på ”christmas break”. Efter de sista proven fick vi ”winter break”. Punkt slut. Sade man något annat fick man räkna med att få oförstående, eller kanske till och med irriterade, blickar riktade mot sig. Anledningen till varför många amerikanska skolor ligger steget före i detta avseende är deras långa tradition av att ta emot elever från andra länder och kulturer. På min skola kom många elever exempelvis från Kina, men även många mindre länder som Antigua var representerade. Att då låta en enda etnicitet enväldigt bestämma vilka högtider loven ska uppkallas efter är inte bara ohållbart, utan också respektlöst. När skolledigheter uppkallas efter en viss högtid är det ofrånkomligt att direkt associera lovets syfte med firandet av den högtiden. Elever som inte deltar i firandet riskerar då att hamna i utanförskap, och det går ju tvärtemot skolans värdegrund.
För en del kanske mitt resonemang om hur ett litet ord skapar klyftor låta överdrivet eller gymnasialt. Men även om kan tyckas triviala, har de en stor inverkan på våra tankar. Om ni själva tänker efter, vad är det första ni ser när ni här någon säga ”jullov”? Är det en stor gran utsmyckad med kulor och glitter, eller är det en familj som tänder sin chanukkastake? Helt ärligt tror jag att ingen skulle tänka på det sistnämnda alternativet. ”Jullov” är därför en exkluderande term och påverkar klyftor i samhället mer än vad man först kanske skulle tro.
Det har sagts förut, men jag säger det igen: hösten 2015 har starkt präglats av flyktingkrisen, och enda sättet att långsiktigt lösa den är att verka för ett öppet och integrerat samhälle. Nu är därför en perfekt tidpunkt att sekularisera namnen på lovdagarna. Det kommer förstås inte lösa allt, men det är åtminstone ett steg i rätt riktning. För att använda en klassisk kliché (svensklärare ni kan blunda nu); många bäckar små!
Skribent och fotograf: Boel Olsson