Hej alla på VRG! Jag hoppas ni har det bra där borta i kalla Sverige. Just nu är det Thanksgiving break och jag sitter på bakgården bakom mitt dorm och pluggar matte inför mina final exams som kryper allt närmare.
Även om Stanford är akademiskt rigoröst märks det inte riktigt på studenterna. Det känns inte som att man tävlar mot de andra, och man hjälps åt mycket, vilket jag gillar. “Viben” är också ganska avslappnad, antagligen för att det är svårt att känna sig stressad när solen skiner ute.
Det här stället är en perfekt plats för den nyfikne, för varje dag hittar jag saker att bli förvånad och förundrad över. Dag ett här träffade jag en av mina grannar i mitt dorm som av ren nyfikenhet lärde sig flytande norska, och nu är han en av mina närmaste kompisar här; en tjej jag träffade bara igår är den yngsta kvinnan att ha flugit runt jordklotet solo; en av mina professorer grundade Twitch.
Det händer alltid något kul på campus och det finns massa traditioner. En av mina favorittraditioner hittills är “fountain hopping”, vilket är när man i grupp badar i en efter en av skolans fontäner. En annan kul tradition är årets första fest, “Eurotrash”, där man ska komma utklädd som en trashig europé!
Självklart har min upplevelse här inte bara varit en dans på rosor. Jag har behövt ställa om mina studievanor helt, efter att ha varit expert på att skjuta upp saker under hela gymnasiet. Stanford har inte terminer, utan kvartal (“quarters”), vilket betyder att vi läser på högre takt än de flesta universitet. Jag satt med min första midterm mindre än tre veckor efter jag började mina kurser, vilket kom som en chock. När man även jämförs mot några av USAs och världens högst presterande studenter kan det kännas riktigt stressigt. Samtidigt är det lite tabu att erkänna att man är stressad, eftersom många är rädda för att andra ska tycka mindre om dem om de erkänner att de inte alltid har lika lätt för sig. På Stanford kallas detta “Duck Syndrome” – man är som en anka som ser lugn och fridfull ut, men som sprattlar för livet under ytan.
Om det är något jag vill dela med mig till er där hemma – speciellt er ettor som precis börjat gymnasiet – är det att det är helt okej att hamna efter ibland! Man måste inte alltid ha allting uttänkt och man får göra misstag. Att hamna efter är egentligen det enda sättet att faktiskt inse vad som krävs för att komma ikapp eller till och med ta täten, och därför är det så viktigt att låta sig själv misslyckas ibland.
God jul till er alla!