Jag vill bara börja med att säga att jag tycker jättemycket mina vänner. Jag tycker om att umgås med dem och jag bryr mig om dem. Men ibland blir jag ”mätt” på att vara social. ”Mätt” på att prata, ”mätt” på att besvara frågor, ”mätt” på att umgås helt enkelt. Efter att ha varit social ett tag behöver jag vara ifred och tänka i lugn och ro. För att fatta mig kort; jag är introvert.
Att vara introvert innebär inte att man är skygg eller helt och hållet osocial. Att vara introvert innebär bara att man har ett behov av att vara ensam med sig själv och sina tankar. Ordet introvert härstammar från de latinska orden ”intro” och ”versus”, vilka betyder ”inåt” och ”vända”. Ordet ”introvert” betyder alltså bokstavligt talat inåtvänd. Och det är precis vad jag är.
Jag har alltid gillat att vara för mig själv och dagdrömma. Som barn mådde jag som allra bäst när jag satt ensam på mitt rum och pysslade med något. Det är ganska roligt, för när jag tittar igenom gamla fotoalbum ser man ofta hur mina syskon sitter och läser ur en sagobok tillsammans, medan jag sitter en bit bort och läser en egen bok. I lågstadiet lekte jag inte med mina vänner varje rast, utan jag brukade för det mesta springa runt i skogen själv. Min lärare var mycket bekymrad över att jag ofta var själv, men det kunde jag inte alls förstå. När hon frågade mig om de andra i klassen frös ut mig svarade jag helt obekymrat:
”Men Eva, jag tycker om att vara själv!”
Många i klassen tyckte förstås att jag var ganska udda, och trodde att jag inte visste hur man var social. Jag hade också sådana tankar om själv fram till den dagen då jag läste en artikel av Johan Norberg (SvD 2/6-13). När jag läste den var det som om jag hittade en saknad pusselbit till min personlighet. Artikeln inleds med att Norberg beskriver hur resekompisar missförstår hans ”ta en kaffe” för ”nu ska vi umgås ännu mer” när han egentligen menade ”jag behöver vara för mig själv ett tag”. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i samma situation själv. Ibland händer det att jag tvekar med mitt svar när någon frågar ifall jag vill hänga med någonstans, och då tolkas det ofta som att jag ogillar personen som frågar. Det är verkligen inte det jag menar. Jag kan ibland tacka nej till att vara med mina närmsta kompisar. Vad det handlar om är att jag behöver vara ifred, inget annat. Norbergs artikel fick mig att inse att jag inte är socialt inkompetent eller udda; jag är introvert, och det är inget fel med det.
Under de senaste åren har flera böcker kommit om inåtvändhet kommit ut, exempelvis Susan Cains Quiet. Jag tycket att det är jättebra. Samhället idag gynnar mestadels extraverta personer, vilket gör det svårt för introverta personer att få ta sig fram. I klassrummen till exempel händer det ofta att introverta tas för att vara mindre ambitiösa bara för att de inte är lika muntligaktiva. I matsalen märks det också av att det är mer socialt accepterat att vara extravert än introvert, för om man äter lunch själv tror folk genast att man är ofrivilligt ensam. Samhället borde ge mer plats åt introverta, för jag tror att introverta kan bidra med jättemycket. Vi tenderar att lyssna bättre och vi tänker ofta igenom noggrant innan vi fattar beslut. Introverta är därför bra konfliktlösare, och om det är någonting världen behöver just nu, är det just konfliktlösare.
Skribent och illustratör: Boel Olsson