Kära VRG,
Long time no see! Just nu sitter jag vid skrivbordet mitt rum på min internatskola i Connecticut och funderar på allt det fantastiska jag varit med om bara de här första månaderna i USA. Dagarna innan vi flög hit brann jag av iver över att lämna gråa, tråkiga Sverige och utforska det stora USA. Nu känner jag mig grundad och tillfreds här, men fortfarande sker saker som får mig att tänka efter.
Nyss firade jag till exempel min första Thanksgiving, och har därmed upplevt min första, helt amerikanska högtid. I princip blev det exakt som man hör om det i media. Stor fest, kalkon, tranbärssylt, stuffing, sås, och pumpapaj. Samtidigt fick jag dock upptäcka att det är långt ifrån alla som firar på det sättet. Bara från folk i min närhet har jag hört beskrivningar om thanksgiving på mexikanskt, dominikanskt, polskt, jamaicanskt, tyskt och italienskt vis.
Vi svenskar tror att vi vet så mycket om USA eftersom media till stor del är centrerat runt det. Hursomhelst glömmer vi ibland hur stort och rikt på mångfald det här landet är, samt hur pass heterogen dess befolkningen är. Eftersom många håller kvar sina ursprungliga kulturer är landet rikt på olika traditioner, religioner och högtider, och det finns därför få traditioner som enar hela befolkningen.
Jag frågade några av mina kompisar om vad de tyckte var gemensamt för hela USA, och det tog ett långt tag för dem att svara på frågan. Det var svårt för dem att nämna något konkret, och nämnde till slut abstrakta koncept som “The American Dream”, “mångfald” och “individualism”. Då förstod jag att det är svårt att sätta ord på vad som är objektivt Amerikanskt. Trots detta kan de relatera till varandra och känna en samhörighet till USA, och det är nog det som gör dem Amerikaner. De kan helt enkelt enas om att vara olika.
Det var intressant hur de inte kunde beskriva vad som var Amerikanskt på ett konkret vis, så samma sätt har jag börjat undra vad som gör Sverige svenskt. Jag kom på att det heller inte går att objektivt sätta ord på, eftersom vad som är svenskt för en person kanske inte är svenskt för någon annan. Samtidigt känner jag att jag själv att min egen uppfattning av ordet “svensk” går att beskrivas.
Vad som är svenskt för mig är att landa på Arlanda och känna doften av kanelbullar från pressbyrån. Det är polarbrödsmacka med ost och prickig korv. Det är ljudet av gruset på skolgården på våren, julavslutningar i kapell. Mares, Tjuvjakt, Timbuktu, Ted Gärdestad, Håkan Hellström, Veronica Maggio, ABBA. Ordet “smultronställe”. Sommarpratarna, Wahlgrens värld, Paradise Hotel. Slask, grå snö och äckel på gatorna på vägen hem. Minusgrader i sena april. Doften av glögg och lussebullar på Lucia. Obligatorisk skridskoåkning på vintern. Ändlösa lektioner om allemansrätten. Valborg. Midsommar. Studenten.
Detta är kanske bara en romantiserad bild av vad jag tycker är svenskt nu när jag är så långt bort från Sverige, och den bilden är självklart inte komplett. I dagens samhälle vill många ge en enda definition av vad som är svenskt för att sedan exkludera det som inte passar in i den definitionen. Vi får inte glömma att ingen kultur går att definiera, eftersom att definiera en kultur är att begränsa den.