Sverige och Österrike är idag de länder som placeras längst ner i rankningen över länders förmåga att ta hand om gömda och papperslösa flyktingar; ett oerhört underbetyg för ett land som Sverige där tolerans, acceptans och mänskliga rättigheter värdesätts av både stat och befolkning. Varje år kommer tusentals flyktingar till Sverige i hopp om att få skaffa sig en ny, trygg och hållbar framtid. Av dessa når några vårt lands gränser utan giltig ID-handling och pass vilket medför stora svårigheter att söka asyl och därmed få stanna i Sverige. Vanligtvis handlar det om personer som flyr från tortyr, krig eller andra vedervärdiga förhållanden i länder där staten inte tillåter sina medborgare att vistas utomlands eller där upprätthållandet av mänskliga rättigheter inte ens är jämförbart med Sveriges internationellt sett mycket höga standard. Enligt dagens lagstiftning innehar dessa människor ej någon rätt till subventionerad sjukvård, utan förväntas bekosta den på egen hand. En sjukvårdare som tar emot en papperslös är också enligt svensk lag skyldig att kontakta polisen. Detta medför ett svårt dilemma för en papperslös om denna blir sjuk. Antingen väljer han/hon att uppsöka vård i Sverige och sedan skickas tillbaka till hemska förhållanden, eller dö i Sverige istället p.g.a. sjukdom.
Ingen ska behöva känna sig rädd att uppsöka sjukvården i Sverige. Därför är det absolut nödvändigt att ändra dagens lagstiftning till förmån för papperslösa flyktingar så att alla människor som befinner sig i vårt land ska kunna få hälso- och sjukvård på lika villkor.
Rätten till hälsa räknas till de grundläggande mänskliga rättigheterna och är en självklarhet för Sveriges befolkning. Den fastställdes redan år 1948 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. FN:s särskilda rapportör för hälsa, Paul Hunt, riktar i sin rapport från 2007 hård kritik mot Sveriges regering för dess särbehandling av rätten till vård mellan människor, och menar att den är diskriminerande enligt konventionen om de mänskliga rättigheterna.
För oss i Sverige är det svårt att förstå hur man inte kan ha tillåtelse att röra sig utomlands. Men det tillhör vardagen för alltför många människor i världen. Vidare är hemländerna för dessa människor sällan i stånd att upprätthålla humanitära frågor och medmänsklighet. Ett exempel på en papperslös flykting som kommer till Sverige skulle kunna vara en iranier som döms till döden för att vara homosexuell. Utifrån dagens lagstiftning tvingas han vid sjukdom välja mellan att vara sjuk eller att uppsöka vård, bli hemskickad till sitt hemland och därmed avrättat på grund av en felaktig dom. Den människosynen är inte likvärdig med den svenska grundlagsstiftningen om demokrati och de mänskliga rättigheterna i Regeringsformen.
Sjukvård har därtill ingenting med integration att göra. Hälso- och sjukvården ska inte vara ett migrationspolitiskt verktyg utan har som bekant i uppgift att rädda liv och förbättra människors hälsa. All den kraft som staten lägger ner på att sköta integrations- och migrationspolitiken bör överlåtas till polis och myndigheter och inte gå ut över en människas, oavsett härkomst, hälsa och välmående. Mänskliga rättigheter ska helt enkelt inte vara kopplade till medborgarskap och börd.
Vissa riksdagspartier, däribland Sverigedemokraterna, hävdar dock att svenska skattebetalare inte ska behöva finansiera sjukvård till människor som varken är svenska medborgare eller bidrar till våra kollektiva finanser. Fast det är en mycket märklig slutsats med tanke på att även jakten på flyktingar belastar skattebetalarna eftersom den är beroende av dyra sjukförsäkringar.
Kan tilläggas är att ”det inte torde handla om några jättesummor” för en lagstiftning om papperslösas rätt till subventionerad sjukvård att antas, vilket Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg skriver om i sin artikel för DN 2010-08-10. Ett tydligt exempel är Region Skåne där dryga miljonen läggs på vård till papperslösa varje år, och då vi ställer den siffran mot antalet invånare i Skåne Län: 1,2 miljoner, inser vi snabbt att det endast rör sig om några kronor per skattebetalare per år som behövs för att göra Sverige lite medmänskligare. En fullkomligt rimlig uppoffring.
Ett annat vanligt protestpåstående är att en förbättring av vård för papperslösa flyktingar skulle leda till att en stor ström av flyktingar kommer till Sverige. Vid närmare eftertanke inser man dock snabbt att så inte är fallet. Det är oerhört kostsamt för en flykting att ta sig hit och att någon skulle bestämma sig för att göra det endast för sjukvårdens skull verkar högst otroligt. Tanken att en människa lämnar sitt tidigare liv bakom sig, skrapar ihop pengar som gör det möjligt att färdas från sitt hemland ända till norra delarna av Europa, tvingas leva i ständig ovisshet på flykt från polis och myndigheter, bara i ändamålet att få vård, är både orimlig och fördomsfull.
I framtiden måste Sverige ha en liberal, värdig och tolererande människosyn. Att se till att alla som vistas i Sverige har lika rätt till vård är en mänsklig rättighet som måste upprätthållas eftersom det finns en anledning till att papperslösa flyktingar är just papperslösa, och sjukvården för dessa bör inte användas som ett migrationspolitiskt verktyg. Den har i uppgift att vårda de som behöver det oavsett medborgarskap eller tillhörighet. Det är så man driver en human flyktingpolitik.
Elin Hedlund
elin.hedl-2013@djh.vrg.se