Någon utomstående som kom in i matsalen kanske skulle tro att det är en helt vanlig dag på VRG. Men de kostymklädda eleverna vet bättre – det är nämligen International Suit Up Day. Vi två har gått all in och känner oss därför väldigt affärsmässiga på väg mot lärarintervjun med Björn Olsson. Vi låter oss dras med i fantasin om att vi ska på ett seriöst möte med kostymknuttar. Det dröjer dock inte länge innan problemen börjar hopa sig. Vi ägnar längre tid än någon av oss vill erkänna på att leta efter naturlärarnas rum som är väl undangömt. När vi till slut hittar det finns inte Björns namn med bland namnskyltarna. Men så plötsligt ser vi honom komma ut ur lärarrummet. Våra tankar om affärsmöten med kostymnissar är som bortblåsta när vi ser Björns klädsel: munktröja och jeans. Förklaringen kommer så fort vi hör hans rungande Norrlandsdialekt.
Björn pratar högt, mörkt och bullrigt. Han förklarar att trots åtta år i Stockholm definieras han fortfarande som norrlänning – både av sig själv och av andra.
Varför började du här på VRG?
”Det är framförallt Kim… Vi har känt varandra sen vi båda började på KTH för åtta år sedan”.
Vad sa Kim till dig för att locka dig till skolan? Här kan man ju tänka sig att Björn skulle lovprisa skolan i all den ära den förtjänar, men han valde en lite svalare approach.
”Tja, det finns ju bra och mindre bra skolor. Det man hört om Viktor Rydberg är att det är en bra skola, just elev- och studiemässigt. Jag har alltid tyckt det är viktigt att studera vidare. Så enligt mig passar sig Viktor Rydbergs koncept väldigt bra till min inställning”.
Vi är inte riktigt nöjda med uppskattningen av skolan. Vi försöker dra ur Björn berömmet genom att fråga om ryktet att VRG-elever är bäst stämmer?
”[Skratt] Både och. Det stämmer väl till huvudsak. Man har en vilja och ser framåt: ’Jag vill kunna det här, för jag vill göra det där senare’. Jag gillar att folk motiverar sig själva. Jag tycker att en sådan inställning är beundransvärd: det är inte roligt att plugga fram till 12 på nätterna, men jag vet att om jag gör det nu, kommer jag få tillbaka det senare”.
Har du några fritidsaktiviteter?
Björn svarar med ett väldigt norrländskt och utdraget ”ja”. Det låter ungefär som ett rungande ”jaaaaaaaaaauuu”.
”Jaaaaaau, jag har inte så mycket tid. Jag är ofta ute på landet. Jag tycker om att fiska och snickra och laga allting som går sönder. Sen spelar jag lite golf ibland när jag har tid.”
Vad förväntar man sig inte av dig?
Denna fråga efterföljs av ett bullrigt skratt, så som en äkta norrlänning skulle inleda en något pinsam fråga. Här börjar han med sitt distinkta ”Jaaaaaaau” igen. Ett mycket uppskattat karaktärsdrag Björn har vilket adderar till hans norrländska identitet.
”Jag har två katter. De heter Sören och Sienna. Det är min flickväns katter, som jag fick på köpet”, tillägger Björn snabbt.
Var hittar man dig en vanlig fredagskväll?
”Ärligt talat hittar man nog mig mest ute på landet. Jag går väldigt sällan ut, om jag gör det är det oftast i samband med studentträffar”.
När du pluggade, var du mest inriktad på plugg eller festande?
”Det var väl en blandning som lutade åt det tidigare hållet. Jag var bland annat festansvarig på min sektion på KTH. Jag satt som bar-chef. Fast ju längre tid som gick, desto mer tid gick till studier. Det är bra att studera men det är viktigt att ha kul samtidigt. Det är därför jag alltid försöker få mina elever att skratta minst en gång på lektionerna”.
Så kommer den där frågan som är obligatorisk vid varje lärarintervju: vad händer egentligen i lärarrummet?
Björn skrattar och säger ”det vi förväntar oss”. Han gör en paus. Vi är lite besvikna över svaret, men det är ungefär vad vi trodde att vi skulle få. Vi ska precis gå över till nästa fråga när Björn lite slugt lägger till ”men samtidigt vad vi inte förväntar oss. Vi lämnar det där”. Vårt intresse är fångat på nytt och vi tror att vi kanske, möjligtvis kommit ett steg närmare svaret på den eviga gåtan. Motvilligt gör vi som Björn säger och går vidare till nästa fråga.
När vi frågar vilken av lärarna det är mest ”drag” i är svaret självklart. Kim är den som det är mest drag i. Björn är, enligt honom själv, inte den som brukar utmärka sig utan låter andra tala.
Det känns som att det är typiskt VRG:s lärare att vara så engagerade i sitt jobb, något vi frågar Björn om. Han bekräftar våra misstankar om att lärarna brinner för att lära ut och utveckla eleverna. Han menar att det är den unga medelåldern på lärarkåren som minskar den sömnighet man ofta stöter på.
Finns det några tricks för att få MVG hos dig?
”Det kan bli svårt. Självklart är jag för smicker, när man pratar och skrattar men i slutändan är det prestationen som bedöms”.
Vad gör dig lycklig?
”När man uppnår ett uppsatt mål. Jag har svårt att sitta still och måste alltid göra något med händerna. Jag började därför hålla på med Rubriks kub och kan nu lösa dem på kort tid”.
Vi tackar för intervjun och tar i hand (något av affärsmötet fick i alla fall vara kvar). Om vi skulle sammanfatta Björn Ohlsson med ett ord såhär i efterhand skulle det vara norrlänning. Förutom sin karakteristiska röst är Björn väldigt lugn till sättet och gillar att vara ute i naturen. En laid-back lärare kan behövas här på skolan, konstaterar vi och välkomnar Björn till lärarkåren.
Keigo Hedberg
keig.hedb-2013@live.vrg.se
Mikaela Jeansson
mika.jean-2013@live.vrg.se