Med ett skivkontraktserbjudande i sista året på gymnasiet, agerat som förband åt Soundtrack of Our Lives, och ett kritikerrosat debutalbum är bandet side effects på många sätt en framgångssaga. I en intervju med VRGDT, berättar bandmedlemmarna Billy Cervin (gitarr), Elias Jungqvist (orgel), Joacim Nilsson (bas) och Hugo Mårtensson (trummor) om hur side effects gick ifrån att vara en hobby vid sidan av skolan, till att bli kanske ett av Sveriges mest lovande band.
Ovanför eftermiddagsrushen på östra station, sitter Oscar Sjöstrand och jag med bandmedlemmarna från side effects, som precis har släppt en rykande färsk musikvideo till låten Faithful to the End of the World från deras grammisnominerade debutalbum A Walk in the Space Between Us. När kaffekopparna har blivit fyllda och diktafonen har intagit sin plats på fikabordet, är vi redo att höra mer om side effects.
Allting började i ettan på Rytmus i Nacka, 2009. Billy, Elias och Joacim hade sedan länge spelat med varandra och ville nu starta ett band, det enda som fattades var en trummis. Efter ett antal förfrågningar gick Hugo Mårtensson med på att spela trummor i deras nya band; side effects. [Elias]: “Det var ju som en hobby, kan man säga. Det var ju det vi gjorde varje dag efter skolan, sedan gick det ju bättre och bättre..” Elias fortsätter att beskriva hur deras framgång skedde stegvis, från att spela 15 minuters-spelningar på fritidsgårdar till att agera förband åt idolerna, Soundtrack of Our Lives. Bandmedlemmarna anser att det var den spelningen som stärkte deras musikaliska självförtroende. [Hugo]: “När vi spelade förband till Soundtrack i tvåan insåg vi väl att vi var bra”. Efter den lyckade spelningen blev det ett fortsatt samarbete med Soundtrack of Our Lives, bl.a att Soundtrack-basisten Kalle Gustafsson Jerneholm producerade side effects debutalbum.
Att ha side effects vid sidan av gymnasiestudierna var aldrig ett problem, menar bandmedlemmarna. Dock medger de att det blev lite konstigt i trean när de fick ett skivkontraktserbjudande av Sony. Plötsligt hade de bandmöten med jämna mellanrum och tog sporadiska ledigheter från skolan för att passa på att spela in deras skiva i Göteborg, då deras producent var ledig från TSOOL:s turné.
När skivan väl släpptes i oktober förra året, fick den genast positivt bemötande. Två månader senare blev den dessutom grammisnominerad för “årets rock”, vilket gör side effects konkurrenter till tungviktare som Håkan Hellström och Johnossi. Det var minst sagt en glad överraskning. [Elias]: “Jag sprang ut på en äng och skrek faktiskt”. Alla höll med om att det kändes väldigt konstigt att vara nominerad tillsammans med så pass etablerade artister, men att det samtidigt inte kändes fel. A Walk in the Space Between Us har ofta blivit beskriven som en skiva med många influenser av psykedelisk 60-talsmusik. De förklarar att det inte var så konstigt eftersom det var den musikstilen som de lyssnade på under tiden då de skrev många av deras låtar. Deras influenser från Pink Floyd och mer samtida rockband som Mando Diao har ett tydligt avtryck i A Walk in the Space Between Us, då de melodiösa låtarna backas upp av ett psykedeliskt ljudlandskap. Det är i 60-talsmusiken som side effects musik har sin grund, vilket de har dragit till sin spets genom att spela på äldre instrument, som Elias synth från 60-talet, Hugos trumset från 80-talet och med gamla förstärkare. [Joacim]: ”Det är ju lite av vår förbindelse med det gamla”. När jag frågar om hur de själva skulle beskriva sin musik enas de om ”pop med gulliga melodier och extremt skitigt ackompanjemang”.
Musiksmaken har utvecklats sedan ettan och de strävar efter att bredda sina vyer. Ett brett spektrum av grupper nämns, från kommersiell pop som Abba till arabiska toner av Omar Souleyman. Annan musik som är representerad på deras spellista just nu är band som Air, den svenska fusiongruppen Goat, samt de australienska förebilderna Tame Impala. Av att döma av deras musiksmak är det inte förvånande att höra att ett drömsamarbete på en framtida skiva skulle vara med producenten Dave Fridmann, som är känd för sina arbeten med bl.a Tame Impala och MGMT.
I vårt samtal kommer vi in på den musikaliska processen. Hur kommer en låt till egentligen? För side effects börjar det oftast med att någon i bandet har med sig ett stycke musik på en demo som sedan utvecklas till ett ackompanjemang. Slutligen sätts ord till musiken de har skapat. Det viktigaste är att texten passar musiken, för att uppnå ett visst uttryck. Joacim medger att ibland kommer texterna väldigt sent, ibland bara minuter innan inspelning i studion. Även om vissa av deras texter har en underliggande mening, så kommer låttexterna många gånger från oväntade källor, som till exempel ”Riverbank”, då Elias avslöjar att låttiteln kommer ifrån första kapitlet i Det Susar i Säven. Billy tillägger att i de flesta fallen så får en låt en mening under processens gång, och speciellt en låt som ”Riverbank” som har funnits länge, så betyder den något annat idag än vad den gjorde när den skrevs för några år sedan.
Några månader efter skivsläppet så har medlemmarna fått lite distans till skivan. Billy beskriver sina reaktioner när han lyssnade igenom skivan för bara någon vecka sedan: ”Jag slogs av hur fort allt går. Det var ganska fint, det fångade lite vår känsla… Hade vi spelat in den nu hade den nog låtit lite mindre stressig, men jag tror att det är en del av charmen, att den är lite galen”.
Nu blickar däremot side effects framåt. Nästa stop är Grammisgalan den 19 februari, och efter det blir det förhoppningsvis en hel del spelningar i sommar. När de började spela tillsammans i replokalerna på Rytmus var det kanske svårt att föreställa sig den lovade karriären som gruppen har nu. [Elias]: ”Vi hade inte hunnit få några förväntningar. Jag tror inte jag hade hunnit säga ordet ‘skivkontrakt’ innan vi fick ett förslag”. Hugo förklarar att på den tiden att de var ganska naiva. De trodde att allt skulle lösa sig när de fick ett skivkontrakt, men det blev egentligen inte så mycket lättare att slå sig fram som artist. De har lärt sig att man aldrig ska nöja sig som musiker, men utmaningen med detta är ovissheten om vad nästa steg ska vara. För side effects handlar nästa steg just nu mycket om att sålla låtar som de kan jobba vidare på till nästa skiva. Efter lite fundering, förutspår bandet att det nya albumet kommer låta mer ”garage och poppigare melodier”.
Slutligen frågar jag side effects om vilka tips de själva skulle ge till gymnasieelever som skulle vilja lyckas med sin musik. [Elias]: ”Det hemliga receptet är nog att inte öva ihjäl sig genom att sitta och öva 5 timmar på sitt rum, utan spela mycket och spela med andra människor”. Joacim tillägger att en annan viktig anledning till deras framgång är att de bara har fokuserat på att göra sin grej. Det ligger mycket i det Elias och Joacim säger. Det har varit ett fantastiskt år för side effects, och även om de har haft mycket tur, så är nyckeln till deras framgång att de ändå är duktiga musiker som alltid har varit trogna sin stil. Efter att ha intervjuat medlemmarna i side effects får jag uppfattningen av att de har hållit igång bandet i alla år, inte nödvändigtvis för att göra någon artistkarriär, men för att de gillar det de gör. Det är det som gör dem till trovärdiga musiker.
från vänster: Joacim Nilsson, Hugo Mårtensson, Elias Jungqvist, Billy Cervin
Vi på VRGDT håller tummarna för side effects på Grammisgalan. Klå Håkan!
Nanna Olsson
foto: Oscar Sjöstrand
[youtube height=”315″ width=”560″]https://www.youtube.com/watch?v=4dAGhAU8nzI[/youtube]