Hittade en gammal bok om Roslagsbanan i garage. Visade sig vara en guldgruva. Hedlund Tom, Palme Ulrika (1984) “Roslagsbanan- en levande 100-åring”
Idag klingar förseningar som personalbrist, signalfel (den har vi hört många gånger) väl med en dag på Roslagsbanan. För många är banan en vardagens pest. Ändå är den med sina 45 000 resenärer dagligen pulsårder för Roslagen och en gång i tiden majoriteten av Uppland. Den fyllde en större roll förr men är viktig än idag.
Roslagsbanan har precis firat sin 130 årsdag och mycket har hänt sedan den invigdes mellan Rimbo och Östra station år 1885. Banan (som förut gick under namnet SRJ) har varit upp till 5 gånger så stor med Eddalinjen (från Djursholms Ösby till Svalnäs), Långängsbanan (från Stocksund station till Långängstorp, östra Stocksund), Djursholm-Engelbrektsplan (central Stockholm) och Kårsta-Rimbo- Norrtälje-linjen samt från Rimbo till Uppsala och Hallstavik. Men efter ha blivit utkonkurrerad av bussar (tog 50 min till Stockholm jämfört med 90 min) och ökad biltrafik återstår blott 6,5 mil. Banan har en gång i tiden varit en kultur där folk byggt och bott kring järnvägen och är än idag Roslagens pulsåder. Men som lokmästaren Sven Rodler uttryckte det “Om man hugger av rötterna på trädet, så dör trädet så småningom. Och det är vad som hänt med Roslagsbanan. Man har tagit bort den ena servicen efter den andra- då blir det ingenting kvar”.
Banan har varit klassad som A-bana och varit en av de bästa i Sverige. Stockholms Östra har haft den största tågtätheten i Sverige. Men det är inte för inte som den fick smeknamnet “Buffalo expressen”. Banan har alltid gått långsamt (åker idag ca 80 km/h) men det är också en del av charmen. Den smalspåriga banan är för evigt dömd att tuffa på.
Roslagsbanan har många spännande historier omkring sig. Ett exempel är loket 53. Olycksbarnet som beställdes från Berlin 1942 ställde till med massa strul. Det tog lång tid innan den togs i drift efter att behövt flera ombyggnationer och när den väl åkte vibrerande den vid högre hastigheter. Dessutom var den svår att växla med. Den slutade på skroten i Mörby verkstad efter en krock med en lastbil. Den fick öknamnet Hitler.
Det finns också många klenoder från dess storhetstid. Ni har nog alla sett byggnaden som står vid Djursholms Ösby. Det är ett ställverk varifrån järnvägstrafiken från Stocksund och Roslags Näsby och linjen till Näsbypark kontrolleras. Vid Mörby station ligger Mörby verkstad där tågen reparerades och kom in för revision.
Framtidsutsikter för Roslagsbanan är trots sina fel (många fel) goda. Med en av Sveriges modernaste järnvägar och planer på utbyggnation med bl a en linje mot Arlanda och inköp av nya tåg för en trafikintervall minimum 10 min har Roslagsbanan potential. Banan har kallats för ett rullande museum med många gamla tåg på spåren under åren (dagens X10p är från 1988). Ändå har den på många sätt varit i framkant. Säga vad man vill om banan men den har varit en uppskattad försökskanin för teknisk utveckling. Eftersom den är så liten skulle eventuella misslyckanden inte bli så dyra och man har därför satsat på att testa nytt. Djursholmsbanan (en del av SRJ) blev till exempel en av de första att elektrifieras år 1895 och Roslagsbanan var tidig med automatiseringar som infartssignaler och linjeblockeringar. Sedan 2003 har den ett säkerhetssystem kallat ATC (Automatic Train Control) som hindrar tågen för att köra mot rött och för fort. Tack vare de investeringar som gjorts på senare år kan Roslagsbanan återfå sin forna glans.
Nu kan vi se framåt ännu en stängning när linjen mellan Roslags Näsby och Kårsta kommer att rustas upp under större delen av 2017. Roslagsbanan är för många en pest i vardagen. Det var sannerligen bättre förr. Men låt oss fira 130 års jubileumet med en lätt suck för Roslagsbanan tuffar vidare, vare sig ni vill det eller inte.