searching for the dream job by kristinejanis (CC BY 2.0)
I sista året på VRG är det många uppgifter och ritualer som genomförs i förberedelse för att ta studenten; bli godkänd på gymnasiearbetet, gå på diverse tillställningar som 100-dagars och balen, fixa studentflak, införskaffa overall inför champagnegaloppen, och sist men inte minst skaffa den heliga studentmössan. I trean är det som sagt mycket fokus på att gå ut gymnasiet, men det är många av oss som drar sig för att tänka på vad som händer efter gymnasiet. Jag är en av dem. Förändringshastigheten på antalet gånger jag har ändrat mitt svar till frågan “vad ska du bli när du blir stor?” har ökat markant sedan jag började trean. Det är en oroväckande trend, eftersom deadlinen för att söka till landets universitet och högskolor blir allt mer påträngande.
I hopp om upplysning om framtiden kollade jag på Steve Jobs klassiska tal för Stanfords avgångsklass 2005. Han skämtar lite lättsamt att detta är det närmsta han har kommit en college examen och fortsätter med att berätta några historier ur sitt eget liv där han blickar tillbaka över sin karriär. Vi får höra om hans “misslyckanden” som senare skulle visa sig vara nyckeln till framgång: Om hans beslut att hoppa av universitetet vilket var en besvikelse för hans familj, men som skulle visa sig vara det rätta beslutet. Det var när han hoppade av som han verkligen fick friheten att starta Apple, företaget som revolutionerade datorindustrin med sina lättanvända datorer. Han berättar även skammen att bli sparkad från sitt eget företag, men hur han reste sig ur askan och grundade Pixar, animeringsstudion som har berikat oss fmed ilmer som Toy Story och Hitta Nemo. Det han vill förmedla till Stanford-eleverna genom dessa två berättelser är att lita på att “the dots will connect” så länge följer sitt hjärta och sin intuition, och aldrig nöjer sig förrän man har hittat det man älskar att göra.
Samtidigt som jag blev väldigt inspirerad så kunde jag inte hjälpa att må riktigt dåligt. Jobs hade uppmanat Stanford eleverna att aldrig nöja sig med förrän de hade hittat något de brann för att göra. Jag började se över min lista med utbildningsval. Plötsligt var jag inte längre nöjd. Allt det jag kunde se var en lista av rationella val som var gjorda inom ramen av betryggande traditioner. Om jag genomföljde någon av utbildningarna skulle jag definitivt få jobb och vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Framåt, såg det ut att vara perfekt, men om jag skulle blicka tillbaka på mina vägval om 20 år, skulle det verka lika rationellt då? Skulle jag hitta den där gnistan som Steve Jobs uppmanade oss att leta efter, eller skulle jag bara vara “nöjd”!?
Steve Jobs retorik inspirerade mig till att aldrig nöja mig och alltid utmana mig själv, men hur skulle jag uppnå det? Jag öste ut all min förvirring och ångest om vad jag ville göra med min framtid till min kloka kompis Jolinn som pluggar till läkare. Under vårt samtal sa hon någonting som jag aldrig glömmer: “Jag kanske är lite tråkig, men själv tycker jag att det är alldeles för stor hets kring att hitta sitt drömjobb. Det är rent av stressigt. Jag valde att bli läkare för jag vet att jag kommer få ett jobb som jag trivs helt ok med och som kommer ge mig en stadig lön.Jag lever inte för att arbeta, jag arbetar för att leva”. Om det var någon slags upplysning som jag sökte, så var det inte Steve Jobs som gav mig den, utan Jolinn. Hon drog mig ned på jorden från den här stora hetsen att hitta det perfekta jobbet. Det är sällan jag har hört någon tala om arbete för vad det är, och tog bort fokuset från jobbet att det skulle vara någon självuppfyllande sysselsättning.
Den här hetsen är mycket vanlig hos oss 90-talister, enligt generationsforskning, då vi har väldigt höga krav på våra framtida yrken: det ska vara kul, och vi vill helst utnyttja våra talanger för att uppnå framgång. Det är inte så konstigt att vi tycker så, eftersom vi lever i en värld med oändligt många möjligheter, vilken kanske gör att man känner sig misslyckad om man inte lyckas ta del av dem, och leva livet fullt ut som Steve Jobs uppmanade oss att göra. Även om det är fantastiskt att vi 90-talister har en sådan optimism om våra framtida yrken, så riskerar vi att känna att om någonting inte är perfekt, så är det katastrof. Som Jolinn sade, man lever inte för att arbeta, man arbetar för att leva.
Nanna Olsson
