Alla sitter hopträngda i soffan och på diverse omaka stolar, i en sådär hafsig cirkel som ändå till högsta grad tjänar sitt syfte – alla kan se varandras reaktioner riktigt, riktigt ordentligt. Alla är så fokuserade på hela proceduren att ingen ens skulle lägga märke till om julgranen började brinna. Det enda som möjligtvis kan rikta bort uppmärksamheten någon sekund är om någon skulle ta modet till sig och knycka från andra lagret i Aladdinasken. Fast det är knappast troligt, så spännande som det börjar bli.
Julklappsöppningen kan börja. Det rycks fram och tillbaka i omöjliga knutar och omslagspapper läggs på hög medan någon hojtar efter en sax. När den knepiga inslagningskonstruktionen slutligen ger vika och innehållet avslöjas pressas det välkända, påklistrade tandkrämsreklamleendet fram. Självfallet måste det sedan tackas storslaget både hit och dit, gärna med en glädjetår eller två. Observation: Denna del av ritualen kan ej under någon omständighet undvikas, även om presenten visar sig vara en bok om hur man lägger marksten. Sådana detaljer är helt enkelt inte relevant i sammanhanget!
Den årliga, obligatoriska julklappsöppningen är tillslut över. Alla fasar vi egentligen för denna förtjusande jobbiga tillställning, men ingen har stake nog att försöka ändra på en sådan anrik tradition. På något så obetydligt som presenter man egentligen skulle klara sig mycket bättre utan skall det läggas förvånansvärt med tankekraft, tid och pengar. Den klurigaste delen är att hitta en present som möjligen kan överträffa de där – håll i dig nu – strumporna i svart, som man gav sin farbror förra året. Eller att lista ut vad kusinen kan tänkas behöva för att bygga på den överfulla leksakslådan? Julklapparna ska sedan införskaffas och plånboken blir förvånansvärt tunn helt plötsligt. Sen så ska man slå in presenterna – för dödliga verkar inslagningen vara en konst dömd till undergång. Att kompensera med ett halvtaskigt julrim blir därför räddningen innan julklapparna göms undan ett tag. Och slutligen, vem får egentligen all cred för engagemanget? Tomten såklart! Den jäveln. Inte nog med att julklappar är ett rent helvete att inhandla, de man får i återgäld har förvånansvärt ofta en häpnadsväckande stark dragning till den undangömda, dammiga lådan under sängen.
Av någon märklig anledning verkar släktingar alltid gå in riktigt hårt för tävlingen om vem som kan hitta klappen så långt ifrån önskelistan som möjligt. Värt att komma ihåg är dock att alla släpat sig H-E-L-A vägen till butiken i jakten på den perfekta julklappen. Fast om alla ändå bara har tänkt ge varandra ytterst onödiga klappar är gemensamma skratt framför Kalle Anka bra så mycket viktigare. För när det kommer till kritan handlar julen trots allt om så mycket annat än paket.
Inget är så krångligt som julklappsshopping och ingen situation är så knivig som den då man måste visa uppskattning för en helt fantastiskt oanvändbar julklapp. Låt oss revoltera lite, säga vad vi faktiskt tycker om våra paket på julafton, för varken att giva eller att taga onödiga ting bringar lycka; det ger mestadels bara ett överfullt källarförråd! Nästa gång ni sitter ihopträngda i en hafsig cirkel vid juletid, gör detta enbart i syfte att kunna höra varandras åsikter bättre. Och såklart för att kunna nå alla godbitar i Aladdinasken.
“Gifts” by www.metaphoricalplatypus.com (CC BY 2.0)
Karolina Dahlstrand
Louise Wibom