Under lovet befann jag mig i Ungerns huvudstad Budapest för spela in en del av en dokumentärserie som jag och en kompis arbetar med. Budapest beskrivs ofta som “Centraleuropas lilla Paris” vilket är väldigt förståeligt. Vid första anblick är de breda gatorna där den neogotiska arkitekturen fyllts av designerhus och krogar en slående påminnelse om parisarnas aveny Champs-Élysées. Men för de riktigt observanta finns det här och där kvar spår som avslöjar att det här inte är vilken oskyldig stad som helst, utan en stad som bär på en hemsk historia.
Under andra världskriget inrättades ett judiskt getto på den östra delen av floden Donau. Här deporterades de omkring 70 000 judarna som blev kvar efter majoriteten av den ungersk-judiska befolkningen skickats till olika koncentrationslägren. Solen lyser och turister flockas överallt när man går längst Dohánygatans synagoga. Det gör det särskilt svårt att föreställa sig hur denna trädgård en gång i tiden var fylld med högar av döda kroppar som inte tilläts förflyttas ut ur gettot.
Längst Donau floden skymtas Budas horisont av magnifika slott och statyer, som lätt skulle kunna konkurrera mot Manhattans skyline. Förflyttar man blicken lite närmare, mot flodkanten, syns ett dussintals skor gjutna i metall. Det är ett minnesmonument skapad av regissören Can Togay till minne av offrena under andra världskriget som tvingades ta av sig sina skor innan de blev nedskjutna i floden. Varje kväll brinner här levande ljus och vissa har till och med lämnat gula påskliljor längst flodkanten. Jag ser att några har format ett hjärta av ljus runt ett särskilt par skor och det är med isande skärpa som jag ser att skorna måste ha tillhört ett litet barn. Han kan ha max varit fem år gammal av att döma av skostorleken.
När jag andas in de judiska kvarteren känns det som om det här är ett distrikt som än idag är fastfrusen i efterkrigstiden. Jag ser stengator, vackra, skadade hus med väggar penetrerade av pistolkulor.
Men det här är ingen ledsen stad.
Sörjande, javisst. Men människorna här är långt ifrån ledsna. För på kvällen händer något sällsynt. Det snackas om romkocsma, vilket kan översättas till ruinbarer och det är exakt som det låter. Raset och ruinerna som uppstod efter kriget är fyllt med ljuslyktor, second-hand möbler, lokala konstnärers verk och graffitimålningar. Hit kommer bartenders och serverar billig alkohol medan Budapests unga människor flockas runt icke-matchande bord och stolar.
En sömnig stad väcks plötsligt till liv och ruinerna som under dagen agerat bevis för ett av de värsta brotten mot mänskligheten har fyllts med glädje och värme.
Den första ruinbaren, Szimpla Kert, är beläget i det judiska kvarterets hjärta. Här finns omkring sex olika barer, liveband och dansgolv. Den var inte alls svårt att hitta stället. För man kände klubben innan man såg den. Det var som om de ruinerade byggnaderna omkring dansade i resonans med takten från Dj:ns högtalare.
Människorna här är öppna, musiken speciell och diskussionerna intressanta. Vi debatterade om eurons betydelse, livets mening och hur vidare gulaschsoppa uttalas “gulyas eller gulasch”. Men något var vi eniga om. Och det var att Budapest är en vacker stad, med en hemsk historia och att just denna cocktail av gott och ont kanske är vad som gör den här staden så oemotståndlig.
Foto: Isabelle He