friends by Geoffrey Chandler (CC BY 2.0)
90-talet. Den då tonåriga Britney Spears debutlåtar blandas i radion med (Du är så) Yeah yeah wow wow av Martin Svensson medan Lattjo Lajban och Björnes magasin utgör barnprogrammen på vår tjock-TV från Panasonic. Med 1997 som födelseår fnittrar jag nostalgiskt när jag återupplever min barndom i form av Googles sökresultat för “det bästa från 90-talet”. Vid vidare begrundande tassar även diverse dieselråttor och sjömansmöss samt en vimsig Markoolio som är vilse i skogen in i mina tankar. De oproportionella plastdockorna Bratz hinner trippa förbi på skyhöga klackar innan jag inser att hälften av mina barndomsminnen tillhör ett helt annat millenium. Inte ens fyllda tre år var jag då tolvslaget tog oss in i 2000. Helt plötsligt är jag tveksam. Är jag verkligen en 90-talsunge?
Bland de viktigaste händelserna under 90-talet omnämns ett slut på Kalla kriget och Nelson Mandelas frigivning efter nästintill 28 år i fängelse. Folkmord i Rwanda. Digital revolution med internets ökande makt. Samtliga av dessa viktigaste händelserna under 90-talet har jag läst om i historieböcker, i efterhand. Jag aldrig klätt mig som varken Monica, Phoebe eller Rachel i Friends eller haft ett halsband i stil choker. Det faktum att jag sett Forrest Gump, Titanic och Pretty Woman som ändå kategoriseras som för årtiondet stora filmer beror på att de återfinns som DVD:er. Det verkar som om större delen av min uppfattning av årtiondet är en efterkonstruktion. Däremot är 2000-talet tydligt. Jag minns 9/11. Tsunamin i Thailand. Obamas intåg som president i USA. Jag minns hur jag såg Hitta Nemo och åtminstone fem Harry Potter-filmer på bio och hur jag lyssnade på artister som Katy Perry och Lady Gaga i början av deras karriärer.
Med uppväxt kommer ett växande antal ansvar och förväntningar att nå upp till. Om än spännande och fantastiskt rolig innebär ungdomen alltså vissa stressmoment. Att då tänka tillbaka på den mer eller mindre villkorslösa barndomen kan vara underhållande och till viss mån avslappnande. Att en kort stund minnas tiden som tvååring i rosenröda toner med hopp och lek och tjo och tjim skapar ett lugn.
Mycket talar för att jag nog inte alls är en 90-talsunge. Jag var som sagt knappt tre år gammal på nyårsafton 1999. Det enda jag faktiskt kommer ihåg från dessa år är TV-program för småungar och enstaka poplåtar. Även om min uppfattning av 90-talet till stor del har skapats i efterhand är de små barnsligheter jag faktiskt minns väldigt befriande. Med anledning av detta tillåter jag 90-talsnostalgin svepa över mig i alla fall och fnittrar vidare åt Google-sökningens bildresultat.
Johanna Lindström