De senaste åren har vi sett Sverige skörda curlingframgångar i tävling efter tävling. Men hur många känner vi egentligen som spelar curling? De flesta av oss ser på vinter OS från tv-soffan och tänker att det är väl ungefär som bowling, fast med platta klot som inte rullar ut i rännorna. Hur lätt som helst! Eller? Vrgdt har testat på hur det egentligen känns att glida över isen.
När vi kommer in i Danderydhallen ekar det precis som i vilken ishall som helst och flera vana curlare i röda klubbjackor är redan ute på isen och tränar. Vi drar oss till ett hörn där det står ett gäng nybörjare samlade och huttrar för att hålla värmen. Där blir vi omhändertagna av några snälla rödjackor som ska lära oss hur det går till. Vi får hjälp att hitta rätt bland utrustningen som består utav hjälm (som man senare kom att bli ytterst tacksam för), ett par speciella skor (ena skon med glidsula, som är väldigt hal, och andra med greppsula som hjälpte oss att i alla fall stå någorlunda stabilt) och så en kvast. Vi samlar mod till oss och det är med rangliga ben som vi kliver ut på isen. Vi får höra att vi först måste lära oss hålla balansen på fötterna, vilket snabbt visar sig svårare än man kan tro. Det känns i alla fall lite lugnande när en ledare berättar att det inte går att ramla framlänges. Detta motbevisar dock Anna ganska fort genom att göra en graciös faceplant, en fröjd för åskådarna men tyvärr ingen fröjd för stackars Anna.
Efter några minuter behärskar vi iallafall att stå stilla på isen och ledarna meddelar att vi är redo för nästa steg. Vi får testa att börja glida, från vad som ser ut som startplattor på en löparbana, och vi åker i ett stort utfallssteg fram cirka fem meter innan farten avtar och vi tappar balansen. När tekniken satt sig avancerar vi och glider nu iväg med en 20 kg tung sten i handen. Det hörs höga dunsar när våra stenar träffar sargen på andra sidan banan. Vi jublar, det här var ju lätt som en plätt! Men icke, efter ytterligare några försök inser vi att svårigheten inte ligger i att skicka över stenarna på andra sidan, utan i att få dem stanna i den alldeles för lilla ringen. Det andra kruxet är att att få iväg stenarna åt rätt håll, vilket inte heller är plättlätt. Stenarna lever ett eget liv, just som man tror att man fått in en fullträff börjar stenen snurra, eller “curla” som det heter på curlingspråk, ut mot kanten och ur spel. Att sporten heter curling kommer just därifrån, att man sätter spinn på stenarna så att de rör sig i en lång kurva över banan.
En timme senare är det äntligen dags att visa vad vi går för och nybörjargruppen delas in i två lag om fyra personer, med varsin reporter i spetsen. Matcherna är jämna och intensiva och den som trodde att curling var en sport där man kunde ta sig en trevlig kafferast mellan stenarna tar fel. Det är både svettigt och flåsigt att sopa hårt ner i marken samtidigt som man skjutsar sig framåt nästan som på skateboard, och instruktören berättar stolt att en enda curlingmatch motsvarar 5 km terränglöpning. Samtalen som förs mellan stenarna är i första hand om taktiken inför nästa sten. Ska man försöka placera en gard framför boet och därmed blockera för det andra laget? Eller ska man försöka plocka bort deras sten som ligger närmast mitten i boet med risken att istället råka knuffa ut sin egen? Curling är en minst lika taktisk som fysisk sport. Det krävs både hjärna och koordination, vilket gör det till en sport där alla kan spela tillsammans oavsett ålder och nivå.
Tyvärr har allt gott ett slut och Anna tillsammans med lagkamrater får se sig besegrade när Josefine avgör med årets stöt. En stöt som till och med instruktörerna erkänner att de skulle ha varit stolta över. Anna kan iallafall trösta sig med att det inte var hon som gick hem med flest blåmärken på knän och armbågar. För båda kan vi intyga att isen är hal och ungefär lika okrossbar som den första generationens Nokiatelefoner.
http://www.danderydscurlingklubb.se/
Text: Anna Mattsson och Josefine Ståhl
Foto: Josefine Ståhl