Det var under sommaren år 1980 som de första konserterna hos Stockholm Jazz festival satte igång, eller som festivalen kallades då; Jazz- & Bluesfestivalen. Festivalen hade då sin musikaliska underhållning på Skeppsholmen nedanför Moderna Museet. Det har blivit en väldigt stor, internationell jazzfestival som idag ser annorlunda ut eftersom den år 2012 ändrade sin form. Istället för att vara en sommarfestival blev det en höstfestival och konserterna hölls inomhus. Musikerna fick presentera sin musik på ett antal utspridda scener runtom i Stockholm istället för att samsas om scenen på Skeppsholmen. Konserterna hölls bland annat på Fasching, Konserthuset och Kulturhuset. Över 12.000 åskådare besökte de olika jazzområdena under festivalveckan. I år har festivalen växt ytterligare. Under 14-20 oktober kommer över 100 konserter att ha presenterats på 21 utsridda scener i Stockholm.
I år gästades festivalen bland annat av internationella stjärnor så som Dianne Reeves, Avishai Cohen, Cindy Blackman-Santana, Carla Bley och många fler.
Bland de svenska musikerna hittar vi namn som Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Lina Nyberg och Norrbotten Big Band, EGBA, Calle Bagge och Andreas Kleerup, Ann-Sofi Söderqvist, Monica Dominique, Anna Högbergs Attack!, Paavo3, vilka bara utgör en liten del av den stora mängden som kommer att uppträda!
FÅ EN BILD AV STJÄRNORNA
Dianne Reeves– Dianne är en 56 år gammal amerikansk sångerska som utövat sitt yrke sedan 80-talet. Hon har vunnit fyra Grammy Awards för bästa live-uppträdena musikaliskt inom jazzen och idag bor hon i Denver, USA.
Avishai Cohen– Sedan 1996 har den israeliske Avishai uppträtt på stora scener men har varit verksam längre än så. Han är främst känd för att vara basist men är också sångare och kompositör. Musiken han spelar kan beskrivas som en mix av musik från Mellanöstern, Östeuropa och afro-amerikansk tradition.
Cindy Blackman-Santana– Cindy, som oftast går under namnet Cindy Blackman, är en amerikansk jazz och rocktrummare. Man hör ofta hennes namn i samband med artisten Lenny Kravitz som hon turnerat mycket med.
Carla Bley– En 77 årig amerikansk jazzpianist och kompositör. Född och uppväxt i Oakland, Kalifornien. Som ung flyttade hon till New York, där jazzmusiken fanns som mest. Där arbetade hon som cigarettflicka på den omtalade Birdland Jazz Club. De artister som uppträdde där, kom att bli hennes bästa källa för att få mer kunskap om yrket.
När man säger ordet jazz, tänker de flesta på en genre som är ganska död, en genre som är fast i decennier längre bak än i det decenniet vi lever i nu. Många tänker på 20-eller 60-talet. Majoriteten tänker på en svartvit film, en inrökt gammal pub med en dammig scen och en deppig, mörkt publik. I baren är folk alldeles tysta och om de pratar mumlar de bara. I scenens vita strålkastarljus står en kvinna i långklänning och sjunger. Bakom henne står mörkhyade män i kostymer och spelar trumpet. Någonstans i scenens hörn sitter någon och trummar lite lätt och försiktigt. Ungefär så svarade mina vänner när jag frågade just vad de tänker på när de hör ordet jazz. Jag frågade också min syster, men hon svarade lite annorlunda. Hon nämnde i och för sig äldre män och en bas, men hon sa något som skilde sig från de andras svar. Hon sa att hon tänker på sommar och glädje. Hon är äldre än mig och jag börjar undra om det kanske är därför hon ser det på ett annorlunda sätt. Är vi yngre kanske en generation som passerat någon slags gräns, där man kategoriserat en hel genre som dammig och mossig? Hade jag inte kommit i kontakt med jazz hade jag förmodligen svarat precis samma som mina vänner. Men jag vet att jazzen inte är död, den är lika levande som hela pop- och rockkulturen tillsammans. Den fortsätter också att formas, även om det inte verkar så. I somras var jag på en väldigt liten och mysig jazzkonsert. Svar ja, det fanns en dammig scen och publiken var för det mesta gamla människor. Men vi var utomhus, det var varmt och soligt, det fanns mat, folk skrattade och sjöng med, klappade i takt och busvisslade. De som uppträdde var både unga, gamla och något därimellan. De var färgstarka, nej, färgsprakande karaktärer som skrattade åt sina misstag och improviserade större delen av sina uppträdanden. Många ur publiken gick efteråt fram till musikerna och tackade för showen. De som uppträtt sa: Nej, nej. Tack till dig! I takt med att solen gick ner delades filtar ut och fiket började sälja varmt te med örter istället för kallt te med is och persikosmak.
Okej, så jazz kommer kanske alltid ha ett efterhängset dammmoln efter sig, med tanke på att det är från de dunkla barerna genren härstammar. Men av det jag såg i somras så kan jag meddela er att jazzen växer hela tiden, den utvecklas och den är definitivt inte död.
Festivalen har sedan länge varit stor och i alla fall jag hoppas på att den kan hålla länge och bli ännu större. När den här artikeln publicerats är festivalen tyvärr över. Musiken har flödat färdigt genom Stockholmsluften, trumpeterna har lagts ned i sina fodral och musikerna har tystnat. Jag hoppas att så många som möjligt har kunnat svänga förbi en liten stund i alla fall. Jazz är en härligt mjuk och svängande musik som passar i bakgrunden men är också en genre som är härlig att se på scen. Artisterna levererar ofta en väldigt avslappnad och human stämning. Om du inte har du inte hunnit gå på festivalen, eller om du bara vill slappna av en stund, finns en spellista länkad med de musiker som uppträtt.
