När Scott Pilgrim vs. the World valde målgrupp gjorde de det med en CheyTac Intervention M200 Sniper Rifle med siktet inställt på No More Heroes-spelande, Akira-älskande, Smashing Pumpkins-lyssnande, serieläsande 8-bitfetishister som vurmar för obekväm tonårskärlek och faktiskt står ut med Micael Ceras valpögon och gnälligt förpubertala stämma. Och där, i kikarsiktets origo befinner jag mig. Därför vill jag understryka möjligheten att du inte kommer att uppskatta alla populärkulturella referenser till den grad jag gjorde, men Scott Pilgrim står inte och faller i och med detta. Tar man ett steg tillbaks och ser förbi den stilistiska neuronbombningen träder en vackert berättad och nyanserad relationsstudie fram som genom sina ständiga meta-reflektioner och TV-spelsmetaforer säger mer om vår ungdoms zeitgeist än någon annan film detta årtionde. Om du å andra sidan förstod min No More Heroes-referens så kan du sluta läsa här och pallra dig till närmsta biograf direkt.

Storyn, baserad på Bryan Lee O’Malleys serietidning, snurrar kring Michael Cera – nördhjälte extrordinere – som spelar en 22-årig indierockslacker vid namn Scott Pilgrim. Medan Scott har fullt upp med sitt band Sex Bob-omb (åter ingen, se filmen om du förstår referensen) faller han för en världsvan och nonchalant älva vid namn Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) som bär på ett tungt bagage; ett bagage som kommer att, bokstavligt talat, förfölja Scott och ställa sig mellan dem. Bagaget består nämligen av sju onda och superkraftsbegåvade ex-pojk/flickvänner (ja, detta är trots allt 2010) som bestämt sig för att utmana Scott i en duell till döden. Det Toronto som filmen utspelar sig i är ett alternativt universum där TV-spelens logik och lagar råder. Detta resulterar i en handfull spektakulärt koreograferade bossfighter som innefattar poängräkning, power-ups, combosystem och extraliv, allt utan att detta ifrågasätts av någon inblandad.

Detta är knappast en konventionell story per se, men det verkligt banbrytande i Scott Pilgrim vs The World är regissören Edgar Wrights (Hot Fuzz, Shaun of the Dead) postmoderna narrativ. Elektroniska ljudeffekter och musik från spel som Ocarina of Time, Sonic the Hedgehog och Super Mario Brothers blandas med textrutor som beskriver nya karaktärer och känslor och ljud manifesteras till exempel som hjärtan eller som onomatopoetiska ord skrivna över filmduken. En scen utspelar sig som en sitcom à la Seinfeld, komplett med basintermezzo och förinspelade skrattsalvor. Det finns också en scen där Ramona fäller en kommentar om Scotts frisyr och när kameran klipper tillbaks till Scott har han nu en mössa på sig. Anledningen till att vi kan uppskatta dessa referenser är att vi förstår dem och kan sätta dem i ett sammanhang. Vi vet att det inte finns någon publik i Scotts lägenhet eller att han inte kan sätta på sig en mössa på en millisekund. Wright har totalt gått berzerk angående regler om berättande, verklighet och redigering och på samma gång lyckats göra de postmoderna utspelen en naturlig del av narrativet.

Ett annat element som gör att filmen sticker ut från det ultrahomogena kärlekskomediträsket är Scott själv. Här finner vi ingen känslig, missförstådd, überintelligent, idealiserad projektion av författaren eller regissören själv (hint, hint – Woody Allen) som vi måste älska från första stund. Även om Scott är känslig och intelligent är han också en riktig småstadshipster som, även om jag kom att älska honom medan han växte som karaktär, kan vara en riktigt gnällig, självisk och ytlig skitstövel och krossar hjärtan på löpande band.

Nu har jag inte ens nämnt hur otroligt rolig, gladledsen och vacker filmen faktiskt är. Humorn och manuset är så off-beat och obekvämt men på samma gång vältajmat och minnesvärt att jag nästan ville ställa mig upp och applådera men inte kunde på grund av att jag skrattade så hejdlöst. Detta är en fenomenalt berättad kärlekshistoria och ambivalent hyllning till Nintendo-generationen. För även om filmen innehåller extremt många element av och referenser till TV-spel kan den också ses som en allegori om hur många ungdomar vill förenkla sin verklighet genom att se personlig triumf i Street Fighter- achievements, snarare än att handskas med komplexa relationer, kärlek, självrespekt och empati. Kanske skulle det räckt med fem onda ex och historien känns ibland en smula för komprimerad för sitt eget bästa, men allt är bortglömt i ögonblick som detta.

 

Scott Pilgrim VS. The World/Dan Ruswick/ CC BY-SA

Scott Pilgrim är ett generationsepos som närmast kan beskrivas som att zappa mellan Juno, High Fidelity, No More Heroes, Super Street Fighter II Turbo HD Remix, Dragonball, Kid Icarus, och Ocarina of Time. På aktiva enteogener. Och dina vänner ligger på golvet och har kraftiga konvulsioner bland tömda Oreos-förpackningar. Och grannen har redan ringt polisen för ni har låst in hans katt då ni trodde att den var en gremlin. Och det är fullkomligt briljant.

 

William Hesseldahl
william.hesseldahl@live.vrg.se