Redan när jag kliver av Roslagsbanan kan jag börja ana vilken nivå kvällen kommer ligga på. Det är stekhett ute, stekhett i en svensk befattning. Solen skiner när jag möter upp kvällens sällskap och vi springer snabbt in på 7 eleven vid Östra Station för att få i oss något att äta. Vi ser 44an köra förbi oss fullproppad och får vänta på stationen tills nästa ska gå, tjugo minuter senare. Tålamodet tog slut långt innan de tjugo minuterna var slut och vi hoppar på fyran mot Radiohuset tillsammans med ett gäng mycket yngre tjejer som sjunger kvällens låtar och fnittrar lite när vi kollar på dem.
Det är en mindre skara som vallfärdar mot Djurgårdsbron där vi möts av en betydligt större skara med samma mål som oss, Gröna Lund. Under skorna knastrar gruset, byxorna uppkavlade och solglasögonen är på. Framför oss får sällskapet ett telefonsamtal, bittra miner dyker upp på deras ansikte och de stannar upp. De har stängt entrén, inga fler besökare kommer in. De vänder men vi bestämmer att fortsätta framåt. Vi ska in!
När vi nått vårt mål möts vi av tutande bilar, personal iklädda reflexvästar som skriker i megafoner och en kö, en väldigt lång kö. Från Skansens entré sträcker den sig och hoppet på att få se den stora idolen ikväll börjar sjunka. Då fångar en av männen i reflexväst vår uppmärksamhet. Gröna kort blir insläppta vid en annan entré! Vi är som barn på julafton när vi kommer in på tivoliområdet. Visst är toakön fyrdubbla vad kön till matsalen är på torsdagar, men vi är inne och om bara några minuter kommer Maggio äntra scenen.
När hon bokstavligen hoppar ut på scen jublar publiken. Det är fullsatt, 17 000 personer står redo med mobiltelefoner, GoPro kameror och ett och annat ölglas. Till häftiga gitarriff öppnar hon kvällens konsert med ”Hädanefter” och fortsätter med ”Trädgården en fredag”, de fungerar som publikvärmare för det är inte för än Veronica tar ton till ”Välkommen in” som publiken är redo, alla sjunger med i en allsång utan dess like.
Andra halvan av konserten är helt klart bättre än den första, ”Dallas”, ”Jag Kommer” och ”Hela Huset” kommer i en följd. Publiken skriker, sjunger både vackert och falskt, dansar, ballonger flyger över våra huvuden och det femtonåriga paret bredvid oss går loss som om de var ensamma hemma en fredagkväll. Hon lämnar scen, lamporna släcks, bandet lämnar scen, är det slut nu? ”En gång till, en gång till”. Tillsammans med pianisten kliver hon ut på scenen igen, ”Snälla bli min” blir kvällens första extra nummer. Hela luften har stannat, flera i publiken gråter. Hela situationen är besynnerlig, alla som tidigare hoppat, skrikigt och dansat står plötsligt helt stilla, några svajar till höger och vänster, några låtsas tända tändare där i solnedgången. Satan i gatan vad hon bara äger hela scenen, hela Gröna Lund, hela Stockholm.
Hon avslutar med ”Sergels torg” och nu böjar en våg av glädje genom publiken som räcker länge efter Maggio lämnat scen för sista gången den här kvällen. Det tar några minuter innan folk börjar förstå att det är slut på riktigt och långsamt mynnas folkmassan ut och börjar ta sig mot utgången. En del tar en omväg via dansbanan där den övre generationen av Gröna Lunds besökare buggar till Arvingarnas ”Eloise”. Vi promenerar längre in på Djurgården och sitter redan bekvämt på spårvagnen när den stannar utan för tivolit och alla ska trycka sig in i vagnen. Vi ger upp redan efter Djurgårdsbron och tar oss tillbaka till 4an vid Radiohuset för att i natten åka hemåt.
Jag kliver av tåget och tar min cykel sista biten hem i den ljumma vårkvällen. Trots att det är sent känns det inte som om det är helt mörkt ute, Maggios låtar går på repeat i huvudet. Vinden tar tag i håret och jag vinglar till lite på cykeln. Tänk att en vad som annars skulle vara en helt vanlig torsdagskväll i maj blev en underbar sommarpremiär för både Maggan och mig där på Gröna Lund stora scen.
Skribent och fotograf: Louise Wetterlundh
