”Nu får jag skärpa mig” tänker jag och börjar tvärt skriva just det. En liten seger får man nog kalla det då jag försökt göra just det den senaste timmen utan någon vidare framgång. Istället har jag bryggt kaffe, ätit en halv melon med hjälp av en överdimensionerad köttkniv, druckit kaffe och glatt konverserat med diverse aningslösa familjemedlemmar (händer enbart när jag egentligen har mer brådskande saker att ta itu med). Jag har alltså prokrastinerat. Nationalencyklopedin ger begreppet följande definition;

prokrastinera, uppskjuta till morgondagen, en annan dag eller senare tidpunkt; fördröja”. Alla människor känner nog igen känslan av att göra någonting annat istället för det man egentligen borde. Vi skjuter alla upp grejer lite då och då, men för vissa kan uppskjutningen bli ett så pass stort problem att det blir till ett hinder i ens liv. Det kallas för patologisk prokrastinering, någonting som på senare tid har fått mer och mer uppmärksamhet. Särskilt i terapiglada USA där man utvecklat en hel radda olika metoder för hur man bäst behandlar denna åkomma.

 

Prokrastinerar gör tydligen två typer av människor, den avslappnade och den skrämde. Den förstnämnde väljer att förbise valda uppgifter och istället rikta sin energi åt annat håll. Ett bra exempel på detta är folk som släpper allt sitt skolarbete samtidigt som de lyckas uppehålla ett aktivt socialt liv. Den här personen har fallenheten att blunda för vad de inte vill se och tenderar att anta en mer hedonistisk syn på hur saker bör göras. Den skrämde blir helt paralyserad av den ångest och den skuld de känner över att inte lyckas få någonting gjort vilket ofta resulterar i social isolering och i vissa mer oturliga fall, depression.

 

Är man av den freudianska skolan brukar det talas om lustprincipen kontra verklighetsprincipen, d.v.s. skillnaderna på hur detet (våra impulser och drifter) och jaget (vårt centrala medvetande) förhåller sig till tillfredställelse. Är man dominerad av lustprincipen styrs man av detets instinktiva behov av omedelbar och smärtfri tillfredsställelse. Det är här vi finner prokrastinerarna. Verklighetsprincipen handlar efter jagets anpassning till sociala normer där vi förstått att genom en förskjutning av den omedelbara tillfredställelsen kan vi genom arbete och ansträngning uppnå en mer långsiktig glädje vid senare tillfälle.  Någonting intressant med detta är att det ofta är barn man förknippar med lustprincipen då de ännu inte har utvecklats till den kapaciteten att de kan se att arbete medför resultat och uppfyllelse. Att vara en prokrastinerare kan alltså ses som en mycket naiv egenskap, en egenskap som de flesta i gymnasieålder inte skulle vilja erkänna sig vara i besittning av. Men det finns en anledning till varför prokrastinering ofta går under namnet ”studentsyndromet”, just akademisk prokrastinering är nämligen oerhört vanligt och syftar på tendensen att inte ta itu med arbeten förrän absolut sista stund innan deadline. Precis.

 

Det största problemet med prokrastinering, utöver den väldiga skada det kan orsaka i ens tillvaro är kanske det stigma som ofta följer med. Patologiska prokrastinerare ses ofta som lata och ansvarslösa när det i själva verket är så att de kan må ordentligt dåliga över sin oförmåga att ta ansvar. Men nu när vi fått sätta en ordentlig etikett på problemet, ge det medicinska orsaker och KBT-lösningar är det kanske dags att ta sig en funderare över hur mycket av ens försenade arbete det är som faktiskt beror på bakomliggande orsaker versus ren lättja. En gammal farbror vid namn Benjamin Franklin påstås en gång ha sagt ”You may delay, but time will not”. Well played sir, well played.

 

Ophelia Rolf
ophelia.rolf@djh.vrg.se