Den första snön har precis lagt sig över Stockholm efter stormen Sven härjat i området och det är första dagen på länge som det är riktigt kallt ute. Men det är inte den enda Sven som kommer på besök till Stockholm denna helg, även ordföranden för nobelkommittén i kemi, Sven Lidin, kommer hit från Lund på grund av nobelfestligheterna. Förutom att vara professor i oorganisk kemi vid Lunds universitet, varit nobelkommittémedlem i 10 år och var ordförande i Berzeliuskommittén lika länge, är han även min nära väns pappa. Av den anledningen känns det inte konstigt att intervjun med denna professor tar plats i mitt vardagsrum, där jag och hans dotter spenderat många timmar av filmtittande under åren som vänner. Efter lite fika med kaffe och pepparkakor och Svens kommentarer om hur vuxen jag blivit sedan hans familj flyttade från Stockholm till Lund för tre år sedan, kan jag börja ställa mina frågor om årets nobelpris i kemi, nobelfesten och mycket mer.
Som ordförande i nobelkommittén i kemi antar jag att du har mycket inflytande över vem som får kemipriset varje år. Vilka kriterier går ni i kommittén efter när ni väljer ut pristagare?
– Något som är gemensamt för alla upptäckter som belönats med nobelpris i kemi är att de varit dörröppnare till nya vetenskapsområden och givit upphov till en kontinuerlig utveckling inom området. Givetvis bygger alla upptäckter på tidigare forskning, men denna ska särskilja sig genom att ha givit ett språng i utvecklingen inom vetenskapen. Kort och koncist kan man säga att den ska ha varit revolutionerande.
Ofta tar det lång tid mellan upptäckten och att den belönas med nobelpris. Hur kommer det sig?
– Vi vill alltid ha facit för upptäcktens långsiktiga betydelse för vetenskapen innan vi belönar den med nobelpris. Av den anledningen kan det ta flera decennier innan vetenskapsvärlden får bevis på att upptäckten verkligen varit en dörröppnare för forskning och vidareutveckling inom området. Vi i nobelkommittén i kemi följer ofta upptäckter länge och tar självklart emot andra vetenskapsmäns och experters åsikter innan vi utser pristagare.
Kan du förklara upptäckten årets pristagare i kemi, Martin Karplus, Michael Levitt och Arieh Warshel gjorde i slutet av 1960-talet med simpla ord?
– Det pristagarna lyckades göra var att kombinera Isaac Newtons klassiska fysik med kvantfysiken i kemiska reaktioner. Newtons lagar fungerar endast på en grundläggande nivå för att beskriva en reaktion, medan kvantmekaniken fungerar i mer komplexa system, till exempel när man bryter kemiska bindningar och bildar nya ämnen. Eftersom pristagarna lyckades utveckla en hybridmetod för att få de fundamentalt åtskilda fysiska modellerna att samarbeta i beräkningar gällande kemiska processer, var deras arbete banbrytande för teoretisk kemi. Tidigare har det varit oerhört komplicerat att räkna på stora kemiska reaktioner eftersom man var tvungen att enbart använda kvantfysik som baseras på sannolikhet, men med denna modell där man kan göra delar av beräkningarna med Newtons fysiklagar, har det gjorts mycket enklare. Ett exempel på detta är i olika biokemiska processer där proteiner skapar olika reaktioner. Dessa reaktioner är omöjliga att följa och förutspå med Newtons klassiska fysik och alldeles för komplexa för att effektivt beräknas med kvantfysik, eftersom det tar cirka 10 år att räkna på dator. Tack vare pristagarnas flerskaliga modeller, kan vi analysera reaktionen mycket mer effektivt genom att beräkna vissa steg med klassisk fysik och andra steg med kvantfysik. Med denna process har man kunnat spara mycket tid och pengar på beräkningar och kunnat fortsätta utvecklingen i området mycket mer effektivt, vilket är anledningen till att deras upptäckt varit en dörröppnare till nya forskningsområden inom teoretisk kemi.
Du höll presentationstalet för kemipriset år 2011 nobelfesten, hur vad det?
– Skitnervöst! Innan jag gick in i konserthuset för att hålla mitt tal sa sekreteraren i nobelkommittén till mig: “det är lugnt, bara 200 miljoner som tittar på”, berättar Sven och skrattar.
– Som tur satt min äldsta dotter i publiken så jag kunde titta på henne när jag höll mitt tal, vilket gjorde mig mindre nervös. Kemisten som vann priset det året, Dan Shechtman var en person som svor i kyrkan kan man säga, eftersom hans upptäckter i oorganisk kemi gick emot mycket som andra kemister ansåg som fundamentala delar i ämnet. Han blev förlöjligad i delar av vetenskapsvärlden på grund av hans “omöjliga” teorier. Av den anledningen valde jag att tala om att vi har ett problem inom vetenskapen, nämligen att vi har svårt att ändra på saker som vi redan kommit fram till. Ibland vågar vi inte rasera de bilder av vetenskapen vi redan byggt upp och de som gör det, anses som kontroversiella och orealistiska.
När det kommer till nervositet tycker jag det är jobbigare att svara på frågor i direktsändning, vilket vi gör varje år efter vi presenterar årets pristagare. Vi kemister är inte mediaexperter och är kanske inte de bästa på mediahantering heller, så det är jättelätt att bli nervös. När jag höll mitt tal på nobelfesten 2011 var det färdigskrivet och jag höll mig hela tiden till manus, så jag hade en klippa att falla tillbaka på. Att svara på frågor i direktsändning tycker jag är värre, även om det inte är samma mängd tittare.
Hur är det att träffa kungafamiljen varje år?
– Det är alltid trevligt. Dagen efter nobelfesten är det middag på slottet med kungafamiljen och jag var bjuden för första gången 2011. Kungafamiljen hälsar alltid på alla gäster och jag fick intrycket att en av familjemedlemmarna alltid säger något speciellt till varje gäst. Prins Daniel sa till mig att jag höll ett väldigt trevlig tal och att han aldrig hade hört något liknande, vilket självklart var roligt att höra. Det kan däremot vara svårt att veta hur man ska bete sig under middagen, det finns många olika traditioner som man ska följa.
Förutom kungafamiljens medlemmar, vilka är de häftigaste personerna du träffat på nobelfesten?
– Eftersom jag fick hålla presentationstalet åt Dan Shechtman och på grund av att han stötte på så mycket motgångar i sin vetenskapskarriär, var det mycket speciellt att träffa honom. Jag arbetar även med samma område i kemi där Shechtman gjorde sina upptäckter, vilket gjorde mig djupt involverad i priset.
En annan person som var häftig att träffa var Osamu Shimomura, en av pristagarna i kemi år 2008, på grund av hans fascinerande liv. Hans planer som japansk gymnasist, nämligen att studera på universitetet i Nagasaki våren 1945, krossades när staden utplånades av den amerikanska atombomben som släpptes över staden. Istället för att gå sitt önskade universitetsprogram började han den första utbildningen som öppnade efter katastrofen, vilket var apotekarlinjen. Han började intressera sig för grönt fluorescerande ljus hos maneter och upptäckte det protein som uttryckte ljuset. Den gen som gav upphov till proteinet har man kunnat föra över till andra djur, vilket bidragit till att man har kunnat studera funktioner av olika typer av celler och göra medicinska framsteg. Det är också samma gen som gör att vi kan få självlysande akvariefiskar, kaniner och katter genom genteknologi. Förutom en häftig upptäckt, blev jag väldigt berörd av hans gripande livshistoria.
Hur är atmosfären på nobelfesten?
– Personligen tycker jag att det är en väldigt trevlig atmosfär. Under middagen sitter jag ofta med olika vetenskapliga utredare och släktingar till pristagarna, vilket gör att det alltid finns mycket att samtala om. Däremot brukar det också finnas otroligt mycket säkerhetsvakter, men de brukar vara trevliga de med, säger Sven och skrattar.
– Annars brukar alltid stämningen lättas upp av den högklassiga underhållningen. Uppträdarna brukar vara otroligt duktiga och är alltid lika roliga att se på. Maten är god den också och bidrar till en bekväm stämning, förklarar Sven.
När mina frågor tagit slut och innan Sven ska ta en taxi till ett kommittémöte, berättar han att det kan ordnas att jag får träffa en av årets pristagare, Michael Levitt, om jag kommer på nobelföreläsningarna på Stockholms Universitet nästa dag. Jag kan knappt tro mina öron och självklart bestämmer jag mig för att vakna extra tidigt dagen efter och offra några timmars mattepluggande för att åka till Aula Magna och lyssna på kemiföreläsningarna.
Dagen efter, när jag äntligen hittar en lämplig plats i den enorma föreläsningssalen som inte är skymd av kameror, märker jag att de flesta åhörarna går på universitetet eller är vuxna. Den äldre herren som sitter bredvid mig sneglar lite förundrat på mig och jag börjar förstå att jag måste vara yngst av alla i publiken. Överallt sitter kemiintresserade människor redo med sina iPads för att börja anteckna, när den första pristagaren, Harvardprofessorn Martin Karplus intar scenen. Till min förvåning använder Karplus “rage faces” eller “internet memes” i sin presentation i kombination med komplicerade kemiska termer och system, som jag som Kemi 1 elev knappt förstår någonting av. Den andra talaren, israelen Arieh Warshel använder en liknande strategi för att intressera yngre lyssnare. I sin PowerPoint, förutom massor av memes, använder han en rosa skuttande kanin för att demonstrera en kemisk process och jag kan inte låta bli att skratta högt. De förutfattade meningarna jag haft om att nobelpristagare skulle vara formella och seriösa personer är som bortblåst! Till sist kommer den tredje pristagaren, professor Michael Levitt, upp på scen och även han snålar inte på skämt i sin presentation och berättar om när han åkte ut med kanot i Stockholms skärgård för några år sedan.
När föreläsningen tar slut och Aula Magna börjar tömmas på folk, vinkar Sven till mig från scenen och ber mig komma fram. Jag börjar knuffa mig fram i vimlet när jag plötslig stoppas av en lång säkerhetsvakt som säkerligen väger mer än dubbelt min vikt. Med ett allvarligt ansiktsuttryck säger han jag inte får gå fram till scenen, men han ändrar sig så fort Sven vinkar till honom. När jag tillslut lyckas komma fram blir jag introducerad till den tredje pristagaren, Michael Levitt, en man inte mycket längre än jag själv med ett snällt leende och stora ögon. Efter jag berättat om att jag skriver en artikel till skoltidningen, ger han mig tips om hur jag ska göra deras upptäckter lättare för ungdomar att förstå genom att referera till Einsteins citat “Everything should be made as simple as possible, but not simpler”. När jag gratulerar honom till nobelpriset skrattar han och säger:
– After you will a Nobel Prize, you feel like you have reached the peak of your career and you won’t achieve more success, which makes me a bit sad. However it is important to support others to become successful, especially young people like yourself. The youth are our future as they say, and I agree.
När jag berättar för honom att jag tyckte det var roligt att de blandat in ungdomshumor i sina presentationer svarar han att det är genom att anpassa sig till de yngre generationerna man kan påverka och lära dem. Levitt berättar även om sina barn och barnbarn och säger att hans yngsta barnbarn ville att han skulle vinna “the bell prize” eftersom det skulle vara bättre än “the no bell prize”, vilket får mig och alla andra, till och med den allvarliga säkerhetsvakten, att skratta. Under hela vår konversation är Levitt väldigt trevlig och ödmjuk. Det märks även att han tycker om att skämta, eftersom innan vi skiljs åt säger han:
– If you want I can send you a PDF-file of my speech as material for your assignment. Or sorry, I will have to send it to Sven so he can send it to you, it might be inappropriate for me to ask for a 17 year old girl’s e-mail address, whatever the purpose is!
Dagen jag hade tänkt spendera med att plugga inför nationella proven i Matematik 3c ersattes istället med ett möte jag aldrig kommer glömma. Slutligen vill jag ge ett stort tack till Sven Lidin som gav sin tid att ställa upp på min intervju samt kunnat möjliggöra detta möte. Även ett enormt tack till Michael Levitt som var villig att prata om kemi och sin familj med mig, även om jag knappast är någon professor i kemi, internationell reporter eller kunglighet.
Sara Tabari
sara.taba-2015@vrg.se
Samtliga bilder som inte är CC licenserade tillhör Sara Tabari.
