David Lynch. Mannen vida känd för sitt mörka, oortodoxa filmskapande, för de detaljerade våldsscenerna, för de mardömslika händelseförlopp, för sin förmåga att skapa tunnelseende och klaustrofobi, obehag och vällust. För sin melodramatik. Hans filmer är älskade och hatade, hans verk väcker debatt, skapar åsikter och känslor. Utöver ett distinkt visuellt mönster är det lätt att finna ett flertal gemensamma nämnare som utmärker hans verk. Filmerna tar ofta sin början ofta i en liten, idylliskt slumrande förort; de där med minutiöst skötta, välgödslade gräsmattor och hemlagad saft i karaff på köksbordet. Sedan vänder Lynch upp och ner på idyllen, med varsam men bestämt hand tar han oss med in i det mörker som gömmer sig bakom den perfekta fasaden. En annan ständigt återkommande Lynchiansk kännetecken är sättet han gestaltar kvinnor. I de flesta av hans filmer cirkulerar handlingen kring en manlig huvudrollsinnehavare, kvinnorna är inte bisatta eller bortglömda, men deras roll är annorlunda. Ju mer man ser desto lättare blir det att urskilja när de anländer, iklädda djupt dekolleterade klänningar och långa, svartmålade ögonfransar. Att David Lynch gärna använder den klassiska Femme fatale-rollen är känt, men varför väljer han ständigt att gestalta just denna stereotyp och vilken effekt får den egentligen på hans filmkonst?
Till att börja med, vad är den generella definitionen av Femmes Fatales? Uttrycket Femme fatale härstammar från det franska språket och betyder på direktöversättning ”Dödlig kvinna”. En Femme fatale beskrivs ofta som en stereotyp av en kvinna som använder sin charm för att snärja och locka mannen ner i djupa avgrunder. Kvinnan är en skicklig hypnotisör i vackraste sammet, förfinad och förfalskad. Hon är ofta omåttligt vacker med en distinkt avsaknad av både moral och empati och hon beskrivs således ofta som en i det närmaste utomjordisk varelse. Hon driver ofta sina män till den grad av besatthet att han helt och hållet mister förmågan att fatta rationella beslut. Hon snärjer som en spindel den olycklige hjälten in i nätet, allt närmare mitten – och allt hårdare fastnar de.
Typiska exempel på dessa kvinnokaraktärer i Lynchs filmer är Dorothy Valles som syns i Blue Velvet från 1986 och Alice Wakefield som gestaltas i filmen Lost Highway, från 1997. Dorothy Valles är en plågad, utblottad sångerska vars son och make blivit tillfångatagen av den sexuellt perverterade ärkeskurken Frank Booth i utbyte mot att hon var kväll sjunger Bobby Vinstons Blue Velvet på en lokal bar samt stå till hans förfogande alla dygnets tjugofyra timmar. Det bör kanske även nämnas att femmes fatales inte alltid karakteriserar enbart ondska, utan förekommer även som antihjältar eller utsatta kvinnor som av olika anledningar tvingats in i denna skeva roll. Detta är delvis också fallet med Dorothy Valles. Hennes motiv är i grunden goda och består av att hon vill göra allt som står i hennes makt för att få tillbaka sin son och man men trots dessa fullt förstårliga skäl väljer Lynch ändå att klä henne i den klassiska femme fatale-rollen. Ungefär fyrtio minuter in i filmen möter huvudpersonen, Jeffery Beaumont, för första gången Dorothy Valles ansikte mot ansikte. Ja, kanske inte riktigt ansikte mot ansikte – han stod nämligen skakandes gömd i hennes garderob. Hans motiv för denna något absurda situation är, enbart att hjälpa den lokala polisen i en mordutredning. Men, trots hans i det närmaste vattentäta gömställe, garderoben, märker Dorothy Valles honom och tvingar honom, med en kökskniv i högra handen, att träda ut och förklara varför han brutit sig in i hennes lägenhet och gömt sig i garderoben. Han är tillsynes illa till mods av denna plötsliga vändning men lyder hennes minsta vink; om det beror på kniven eller kvinnan är inte svårt att avgöra. Hon ber honom komma närmre, han kommer närmre. Hon ber honom klä av sig, han knäpper långsamt upp skjorta och byxor och låter dem falla. Hon ber honom ställa sig på knä, och mycket riktigt – han ställer sig på knä. Hon har mörkt kastanjebrunt hår och röda läppar. Är smal, vacker och iklädd en hellång klänning med V-ringat dekolletage. Jeffery förhäxas av henne, låter henne styra. Han tar allt större risker för att träffa Dorothy, trots att han vet att det är ett spel med livet som satsad summa.
En annan femme fatale vi får möta i David Lynch filmer är den lite mer hårdkokta Alice Wakefield från Lost Highway. Första gången hon gör entré bär hon en tunn, genomskinlig sidenklänning och enormt höga platåskor. Hon stiger sakta ur taxin och börjar i samma hastighet gå, som på spänd lina, fram till Peter Dayton, filmens manliga huvudkaraktär. Han, i sin tur, står men munnen halvöppen och verkar komplett oförmögen till att göra någonting annat än att låta saliven långsamt rinna ner längst mungipan. Precis som Marta Hari trollband en hel kontinent med sin exotiska dans, trollbinds Peter Dayton i denna film till den fulla grad av Alice att han lämnar sin familj, sin flickvän, sitt liv utan en enda ögonryckning när Alice ber honom. I en av de allra sista scenerna i Lost Highway befinner sig Alice och Peter vid ett litet, öde hus nersjunket i Amerikas hjärta. Där ligger de med varandra i sanden framför huset med ljuset från bilens strålkastare som kastar mörka skuggor över omgivningen. Gång på gång upprepar Peter Dayton ”I want you”. ”I want you. I want you. I want you. I want you”. Sanden yr, åskan mullrar, bilens strålkastare lyser lika intensivt och vitt som dödsljuset, och Alice svarar viskandes, långsamt så att varje ord får sjunka in, ”You’ll never have me”.
Varför detta återkommande öde? Varför dessa återkommande kvinnokaraktärer? För att förstå detta måste man förstå Lynch – och hur förstår man den mannen? Ett sätt vore kanske eventuellt att vända om, lägga fokus på att försöka se vad det var som inspirerade – för det som ligger till grund för inspirationen kommer också inverka på slutprodukten, det säger sig självt.
David Lynch sägs han ha varit mycket inspirerad av de gamla Film noir-filmerna som blomstrade i 40- till 50-talets Hollywood. Element som kännetecknar klassisk noir-film finns överallt i Lynchs filmkonst – den mörka handlingen, de stora konstrasterna mellan ljus och mörker, de långa skuggorna, antihjältar, hjältar, skurkar och banditer. Dyker man ner ännu djupare i denna genre finner man även här ett flertal exemplet på femmes fatals. I filmer så som The lady from Shanghai, 1947, har Rita Hayworth rollen som den vackra Elsa “Rosalie” Bannister, i Sunset Boulevard, 1950, syns karaktären Norma Desmond som en typisk femme fatale, i film efter film från denna era går det att finna just dessa kvinnokaraktärer. Les femmes fatales har alltid varit någonting som fascinerat, och de har framförallt synts inom finkulturen, författare så som Oskar Wilde, konstnärer så som Edvard Munch och Gustav Klimt sägs ofta ha gestaltat denna kvinna. Att träda in i populärkulturen tog dock längre tid, och inte förens Film noir-genren tog Hollywood med storm under 40- 50-talet fick hon en gedigen plats på den stora massans scen. Dock spelade hon snart ut sin roll, när Film noir inte längre kändes intresseveckande föll hon mer eller mindre i glömska. Tiderna ändrades, Simone de Beauvoir banade väg med sin revolutionerande bok Det andra könet, från 1949 och straks därefter brände hela nationens kvinnor sina bysthållare. Feministerna bröt sig ut ur garderoberna och hävdade med slagkraftighet sina rättigheter. Att filmskaparna således under denna tid var tvungna att omarbeta kvinnoroller, göra dem mer mänskliga och ta ett steg ifrån les femmes fata, från en då överarbetad och uttömd kvinnoroll, var med all största säkerhet det enda rätta.
När Lynch i dag aktivt väljer att damma av dessa kvinnoroller berör det kan hända ännu mer än vad det gjorde på 40- 50-taet. Kvinnornas roll i dagens samhälle är stark, jämlikheten hög och acceptansen vidsträckt. Mängder av filmer visar kvinnor som tar ansvar för sina egna liv; den verkliga kvinnan speglas. Och mitt i allt den klassiska Femme fatale-rollen. Det är klart att de berör, att de fascinerar och provocerar den moderna publiken – just för att de karakterisera, helt utan skam, en helt annan typ av kvinna. Idag är det svårtsmält att acceptera en sådan schablonbild av en kvinna, det känns i det närmaste bakåtsträvande och passé, men det är inte att förglömma att det som stilistiskt knep är briljant, just av den enkla anledningen att les femmes fatales väcker så starka känslor. Och det är därför David Lynch väljer dessa rollbesättningar, han har noga studerat omgivningen upptäckt hjärtat och skjuter nu hejvilt rakt mot våra ömma punkter.
Att använda les femmes fatal är självfallet ingenting Lynch är ensam om, men sättet han så tydligt koncentrerar deras egenskaper ger hans filmer ännu en stilistisk skärpa, skapar intresse och trollbinder tittaren ytterligare. Han är en finstämd provokatör och dessa kvinnor tjänar honom kungligt. Noir-genern blev i efterhand ofta kritiserad för att vara misogynisk, och må så vara – men att använda dessa utstuderade, kliniskt koncentrerade filmkaraktärer ger idag utan tvekan filmen en extra dimension. Det är således ett genidrag Lynch använder sig av var gång kan klär en vacker kvinna i denna rollberättning, de väcker intresse och de fascinerar. För det kan nog inte förnekas att vackra kvinnor alltid kommer att ha en i det närmaste utomjordisk förmåga att trollbinda alla våra garderobsväsen.
Skoltidningen
hej@rydbergaren.se