Exakt en vecka har gått sedan jag bokstavligen sprang ut från VRG Djursholms portar. De kanske allra lyckligaste minuterna i mitt liv var utan tvekan utspringet på studentdagen. Adrenalinkickarna som slog in då alla treor stod sammanpressade innan dörrarna äntligen öppnades. Ruset av att springa runt i cirklar på skolgården och skrika ut sin lycka under skinande sol. Glädjen av att hitta sin älskade familj i det myllrande folkhavet. Ni som ännu inte upplevt studentdagen på VRG har verkligen något att se fram emot, den är verkligen fantastisk. Att ta studenten är en milstolpe i livet. Det är en händelse som både tar farväl av det gamla och trygga, men som samtidigt välkomnar det nya och okända.
Avsked är ofta jobbigt och svårt. Det är med vemod jag skriver denna artikel, för när hösten kommer är jag inte längre en del av Rydbergaren. Jag har en underbar hatkärlek till den här kommittén och föreningen. Frustrationen när jag inser att deadlinen sakta men säkert närmar sig och jag sitter till tre på¥ morgonen justerandes med  illustrationer till artiklar som ska läggas upp på hemsidan. Stoltheten av att publicerade artiklar får uppmärksamhet och berömmelse. Då mår jag. Det här året med Rydbergaren har inte varit felfritt, men trots vissa dalar avslutade vi på¥ topp. Min dröm gick i uppfyllelse och vi fick fram ett tryckt nummer. Jag är oerhört nöjd med årets tryckta upplaga; allt från temat och artiklarnas innehåll till layout. Utan alla skribenter och ett layout-team hade detta inte varit möjligt, stort tack.
Rydbergaren har varit en del av gymnasiets trygga, inrutade liv och det är något jag kommer sakna. Samtidigt kan jag inte bärga mig för vad som väntar i framtiden. Visst, ängsligheten över vad jag ska göra med mitt liv finns i baktankarna, men jag har kommit till en punkt då jag till stor del har passerat den tröskeln. Klyschan “gör det du tycker är kul” hjälpte mig, jag rekommenderar alla att ta till sig detta, hur uttjatat det än är. Även om jag är väldigt förväntansfull gällande min framtid kan jag inte hjälpa att se fram emot styrelsen för läsåret 17/18. Efter både överlämningsmötet och mitt enskilda möte med den nya “chefen” Yasmine Dahlberg är jag övertygad om att de tillsammans kommer göraa tidningen ännu bättre.
Innan jag helt sätter punkt för denna artikel vill jag tacka alla från min styrelse för all hjälp under året. Vi klarade det. Jag vill även säga tack till två av mina förebilder, mina systrar. De är anledningen till att jag började engagera mig i Rydbergaren och för skrivande. Drömmen är att skriva krönikor i någon av Condé Nasts framgångsrika tidskrifter. Som det kanske låter önskar jag mig likt många andra guld och gröna skogar, men skam den som ger sig! Tänk, om tjugo år är det kanske jag som skriver en chefredaktörskrönika på mina drömmars dröm, The New Yorker. Då är jag verkligen chef. På riktigt.
Tack för den här tiden!
Astrid Olsson
Chefredaktör 16/17