Mina mellanstadieår var kantade av tvivelaktiga beslut (att sätta på sig en helvit tracksuit dagen vi skulle ta skolfoto är ett exempel) men ett par grejer lyckades mitt 10-åriga jag ändå få till. Att börja kolla på 90-talets mesta kultserie Buffy the Vampire Slayer var utan tvekan ett bestämmande av den bättre kalibern. Pratar man TV-historia är Buffy en serie som inte går att utelämna och är därför värd att återbesöka.

 

Seriens skapare Joss Whedon jobbade på 90-talet som manusförfattare och var relativt framgångsrik, bl.a hade han fått sitt manus till filmen ”Buffy the Vampire Slayer” producerat 1992. Filmen handlade om Buffy Summers, en till synes helt vanlig cheerleader-valley girl från California som en dag får reda på att hon är ”the chosen one” och att hennes öde är att jaga och döda demoner. Far out. Filmen var ingenting att skriva hem om och fick ett svalt bemötande från både kritiker och publik (värt att nämna är dock att Luke Perry aka gamle drömbåten Dylan McKay från Beverly Hills 90210 har en signifikant roll i filmen, sigh). Konceptet var ändå någonting som Whedon lyckligtvis bestämde sig för att satsa på ännu en gång när han omvandlade det till ett TV-manus för WB television network (som numera heter CW). De nappade och första avsnittet visades i USA den 10 mars 1997. Vad som följde var enorm framgång med lovord och erkännande från alla håll och kanter, såväl kritiker som tittare.

 

Serien var mörkare och hade inte så väldigt mycket mer med filmen att göra än att den centrerade kring just blonda high school-eleven Buffy Summers, som nu flyttat till Sunnydale (eller Sunnyhell som de kallar det), och hennes demondråp. Det här var då en tid för längesedan när vampyrer inte var synonymt med chokladkartonger och förpubertalt svärmeri. Serien var unik i sitt slag, vampyrer och varulvar åsido, det var språket som gjorde serien till vad den var och är. Karaktärernas lingo kännetecknades av någon märklig blandning av ett brådmoget och, för 16-åriga amerikaner, alldeles för sofistikerat vuxenspråk och typisk valspeak tillsammans med ständiga popkulturella referenser. Handlingen var också mångfacetterad på det sättet att varje ”monster of the week” egentligen bara fungerade som en metafor för helt vanliga tonårsproblem. Personliga demoner som behövde utplånas, yup. De fyllde ett utrymme för en tonåring som förvisso kanske inte existerade i verkligheten men som man gärna ville tänka sig fanns, någon med en tonårings dramatiska problem men med den mognad, självinsikt och sarkasm som är ett resultat av vuxen erfarenhet.

 

Buffy och hennes närmsta comrades Willow (blyg och rödhårig, blir sen supermäktig lesbo-wicca) och Xander (tacksam side-kick som får agera comic relief, gifter sig med ex-demonen Anya) blev hjältar för alla uttråkade zinesters som gillade att läsa böcker och pyssla. Eller för killar som gillade att kolla på snygga tjejer med studsigt hår döda monster. Eller för tjejer som gillade att kolla på snygga tjejer med studsigt hår och twinsets i vit mohair döda monster. Eller för 10-åriga tjejer som kanske inte förstod sådär jättemycket men tyckte det var roligt när monstrena sprängdes och att han den där peroxidblonderade Billy Idol-lookaliken, Spike iklädd svart skinnrock och som talade den absolut mest vedervärdigt dåliga brittiska dialekten var snygg på ett sådant där nytt och främmande sätt (som sagt, tvivelaktiga beslut). Poängen är att det var en serie som gick hem hos många och den lyckades samla på sig en rejäl skara lojala anhängare varav många som även idag, åtta år efter seriens slut, är passionerade i sin uppskattning för Buffy och co. De flesta av dessa människor är dock en smula obehagliga och hänger alldeles för mycket på diverse forum så de är kanske inte de bästa representanterna.

 

För mig har serien växt med åren och när jag ibland får för mig att köra igenom ett par säsonger ännu en gång har den hållit måttet. Till och med musikalavsnittet. Till och med Dawn, Buffys plötsliga lillasyster/nyckel-till-andra-dimensioner. Tyvärr kommer jag aldrig att få vara sexton år gammal 1997 så vad som en gång var coolt och hippt framstår idag som rätt daterat ut men det gör ingenting. Det ger det en viss kitschig charm (”When the apocalypse comes… beep me”), för övrigt är introt i sin fulla 90-talsprakt fortfarande bättre än allt annat.

 

Ophelia Rolf
ophelia.rolf@djh.vrg.se